ElakaEva

I gårdagens halvtrista regnväder roade jag mig med att titta på gamla videoinspelningar via en videobandspelare jag lånat till mig av exmannen.


Vem äger egentligen en fungerande VCR idag? Helt amazing pryl det där egentligen, som revolutionerade 80-talet och blev mångas tacksamma barnvakt. Min älskade lillebror tillhör den generationen som vuxit upp med möjligheten att se den bandade "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" vareviga dag under sina första levnadsår. Han har visserligen aldrig förståss "The fuzz" över julaftons magiska klockan tre-ögonblick och hur vi äldre syskon barrikaderat soffan med en tår i ögat och minen "nu är det jul igen". Men som nybliven pappa, sen ett år tillbaka till lille Axl Rose, så får nog den stolte fadern åter igen stifta bekantskap med Disneys alla välkända karaktärer, Bamse och Transformers inom kort.

För sisådär en fem år sedan skulle jag och dottern snyfta oss igenom rullen Titanic på videokassett. När vi sett hälften, av den för övrigt hur långa filmen som helst, var det dags att bryta för mat och då utbröt för ett ögonblick panik, innan vi insåg att vi inte skulle behöva se allt från början igen efter middagen. Skratt, där man stoppar bandet kan man också starta det vid ett senare tillfälle.   ;)

Eftermiddagen gick i alla fall i ömsom skratt med gråt när jag tog min vandring längs "Memory lane". Med ett glas vin i handen och åtskilliga förpackningar pappersnäsdukar betraktade jag mina små älsklingar så sakta växa upp. Från små rödnosade skrynkliga russinbebisar till första stegen, barnkalasen, kojbyggen, vattenkrig, 1a skoldagen, härliga skratt och bus från glada barn utan framtänder, fotbollssegrar och discon.

Att se prinsessan i alla sina små klänningar och pippilotter fick verkligen igång mammahjärtat. Hur hon, bara genom sin närvaro kunde lysa upp ett helt rum. Ingen har någonsin varit så söt och med glimten i ögat både virat mor- och farföräldrar runt sitt lilla finger, samtidigt som aldrig tvekat att dänga sina bröder i rent uppfostrande syfte.

En konsert från Domsjöskolan där Kimpan sjunger solo fick Lille Skutt-tårarna att spruta och jag skvimpa upp ett glas till. Att se sig själv tjugo år yngre, utan en rynka och med betydligt mindre livserfarenhet än idag fick mig att i panik bestämma mig för att detta kommer aldrig sambon att få se! Jag menar, han kommer nog starkt att ifrågasätta vem den där pinglan var, varför han bara fick leftoverserna och blev fast med den här gamla kärringen?? Åsynen av denna 25-åring fick mig naturligtvis att hälla upp ett glas vin till och därmed också gråta en skvätt över hur fort allt gått..

Lillemans ständig bus och upptåg (Han skulle nog fått heta Emil..) men Leeeeoo skallade bra över Skidstanejderna det också när det begav sig. =) Vem fyllde inte storebrors gympadojjor med rosa Slime så att det sprutade ut ur skosnöreshålen när Kimpan stoppade i fötterna? Vem kom på tanken att man kunde lägga plastfolie över under toasitsen? Han fick springa mycket för sina upptåg och blev också en ganska snabb och vältränad kille.

När sambon slutligen dyker upp efter jobbet ser han skräckslagen ut när han frågar vad som hänt, (Helt övertygad om att någon närstående ramlat av pinn eller annan katastrof har utbrutit), samtidigt som han betraktar mig, jag sittandes på golvet, rödgråten och med poopiga ögon, halvfull och med ett glas vin i handen och på en enorm bädd av begagnade snorpapper.

Jag snyftar fram till svar: Jag är sååå lycklig!!  ;)