Mental advents-breakdown och granen står så grön och grann i stugan..


1a advent... Idag inleds juletiden, en tid som för många innebär stress, prestationsångest och överkokt knäck. Själv har jag aldrig riktigt drabbats av julångesten och min mors alla måsten har inte heller kletat av sig på det svarta fåret i klanen. När barnen var små så gjorde vi precis allt det som är kul kring jul, pyssel och godsaker. Vem blir egentligen glad av att ha ett fat hemgjorda och orörda "dyngtrampare" på julbordet år efter år, då ingen äter dessa? Nä, jag jäktar inte och jag har ingen ångest över jul!

Låter vackert eller hur...



Min mentala advents-breakdown gjorde jag bort redan tidigare i veckan. Då min före detta svärfar sen 25 år tillbaka gick bort förra helgen. Tragiskt och trots lång sjukdom kan man aldrig förebygga eller inställa sig vid tanken förrän det oförklarliga har inträffat. Då jag alltid är den starka och sällan fäller en tår, (åtminstone inte så det syns), ska alltid fixa och dona så att alla mår bra runt omkring mig. Då detta blir en omöjlighet och när inga "det ordnar sig" eller "allt blir bättre" fungerar, så ramlar jag platt, energilös och känner mig otillräcklig.


Då fanns det bara en sak att göra, -  JUL tammefan!!


Så i måndags när sambon ringde hem vid fyrasnåret och undrade vad jag pysslade med, ryggade han lite när jag förklarade att jag klädde julgranen. Samtidigt som julmusiken klingade på högsta volym i bakgrunden förklarade jag kort att "jag mår skit, låt mig göra detta eller ta smällen!!"


När jag inte finner energi måste jag alstra den någonstans och då passade det utmärkt att julpyssla lite. Ja, det är klart att vid närmare eftertanke så var det kanske lite overkill att dra fram granen, men allt åkte med i kaoset. Tomtar, adventsljusstakar, kökskåpsstädning, frysavfrostning, för att inte tala om kaoset i klädkammaren som legat över mig så länge. Har jag nämnt att jag borde vara tusenfoting, med tanke på alla mina skor? Allt redde upp sig under dagen och föll sakta på plats under kvällen.

Sambon, som nu har några år på nacken, fanns sig genast och sa att med tanke på julgranen så var det ju tur att det var 21a november och inte 21a april. Han inflikade också  i förbifarten att han skulle behöva jobba över till sent, den fegisen...  ;)



Ja, därför, så har jag heller ingen ångest över jul. En smärre katastrof till och det är bakat, klappat å klart i Der Aasenska residenset.  =) 



Skämt åsido, så som barn kan jag inte komma ihåg annat än en mamma som städade, bakade och matlagade skiten ur sig hela december, för att på julafton närmast ha självmordstankar och hela dagen försöka le lyckligt över att familjens samlats i år igen. I år har vi äntligen lyckats införa knytkalas och så dela på arbetsbördan.


En liten oro ligger förståss och gnager över vad jag ska få på min lott att tillföra på julbordet. Har lagt in ett önskemål om att få göra Janssons Frestelse, för där kan man väl bara sno ihop kryddade ansjoviskryddade sillfileer, lök, grädde och potatis. Piece of cake!  Kan man använda strips på påse tror ni?  ;)


Ja, hur än ni nu gör, glöm inte att mötas, ta vara på varandra, mys gärna med en lussebulle köpt på ICA och ABBAs färdiga sillburkar. Huvudsaken att ni myser och umgås. Människorna, vänner, nära och kära är ändå det viktigaste och vi vet aldrig hur länge vi får ha dem hos oss.



Ha en mysig advent allihopa!!




* Dyngtrampare = Grisfötter... Om det nu var någon som inte fattade den...   ;)






































































 

 

 




RSS 2.0