Från Maskros till Tussilago... eller, En Prinsessas Dagbok



Som vanligt så har jag tusen och en ursäkter för att jag inte har plitat ner mina rader, men för att inte riskera att låta som en gammal och repig grammofonskiva på repeat, så ska jag inte heller ta upp dessa.



Livet rusar på, ja visst gör det väl det! Nu är det vår igen. Helt underbart! Tycker verkligen inte om vinter, men nu blir det åka av igen, med allt som grönskar, sol, värme och mjukglass!

Känns faktiskt som att det blir bara oftare och oftare jag får säga, att nu är det vår igen?? Det går fortare och fortare liksom.. Shit, låter som att jag fått åldersnoja... kanske någon kris på gång?
Skratt, tror inte det va....  =)




Insåg häromdagen, att det tagit mig 42 år att komma hit! Att gå från Maskros till Tussilago. Ja jisses, det har varit en rätt brokig resa, långt från "All inclusive" eller ens halvpension.


En arbetskamrat hade sin lilla dotter, som nyss börjat skolan, med sig på kontoret en dag. När vi sitter i köket på fika så bubblar hon på om allt och inget, varit till tandläkaren och kollat upp tandtrollen, fått en tatuering för duktigt utfört arbete... Ja, då inser jag, ..den lilla tösen är fortfarande kvar i Prinsessaåldern!! Den där underbara tiden, där allt är rosa, fjärilar och enhörningar. Helt underbart! Långt från tonårstid eller vuxenliv med vardagliga problem. I en helt annan dimension än vulkanutbrott, världssvält, sjukdomar, krig och fula gubbar.

Tänk om man kunde få konservera dessa små prinsessor och skydda dem från allt som de har framför sig!


Vad ger vi dem på vägen? Vilken spegelbild och modell skapar vi för dem att jämföra sig med och att anpassa sig till?



Jag fick min första Barbiedocka när jag var sju år. Egentligen var det nog en Sindy och jag fick välja den själv på Färg och Pappershandeln i Husum, som också var den enda butiken som krängde leksaker på orten, i utbyte mot att inte åka till Övik på Barnens Dag.


Det har hävdats att en Barbie är så smal, att alla hennes inre organ inte skulle fått plats i henne, om hon varit levande. En teori säger också att om Barbie hade varit människa så hade hon varit 180 cm lång och vägt 39 kg.

Den modellen klär alltså våra Prinsessor av och på, i oändlighet, och blir "ett" med i lekens värld??

 



Det tog mig mina första trettio år för att släppa alla "måsten". Från kravet att ha det perfekta utseendet som tonåring, till att vara den perfekta mamman, väninnan, dottern eller sambon/hustrun, till att vara mitt perfekta MIG!


Till att idag, ytterligare 12 år senare, kunna titta mig i spegeln, skratta och säga till mig själv att "This is IT, Baby!"
Dont worry, be happy..   =)
Helt underbart, att kunna känna att jag duger, jag är bra och det är inte bara mina närmaste som tycker om mig.
Jag kan tycka om mig själv!!




En liten anekdot kommer upp, när jag nu ändå är inne på prinsessor. Min systerdotter nummer två hade det inte så lätt som liten, att nu komma tvåa och alltid vara för liten för att leka med de andra, stora kusinflickorna. Varenda gång vi sågs så tog jag upp henne i mitt knä, kramade henne och kallade henne "Prinsessan".

Tills en dag då hon satt i mitt knä i vanlig ordning och hon böjde sig fram och viskade i mitt öra: "Eva, du måste veta en sak, egentligen så är jag ingen Prinsessa". Hon tittade lite oroligt på mig, helt allvarlig och sådär lite forskande..  Hur skulle nu den här knasiga mostern ta nyheten? 

Skratt, jag svarade henne, att "Du är alltid Min Prinsessa! För det är ju så, att trots att de små Prinsessorna växer upp och under en tid förvandlas till blodtörstiga och galna Morrhoppor, så är och förblir de alltid Prinsessor, innerst inne..




Jag har då i alla fall bestämt mig! Jag kommer alltid att fortsätta att vara en Prinsessa, om så kronan numera är en aning repig, lite oputsad och emellanåt hänger lite på sne.  ;)

 


Så, stå på er alla Prinsessor därute, DU inte bara duger - DU är BÄST - Varenda dag!

 





Livet är ju inte en bara resa till graven, med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp.

Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande:
'Yooho, kan nån ge mig lift!


 



 
















































































































 

 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0