ElakaEva

Hemma på Storgatan handlar det om att somna först. Inte för att jag och sambon någonsin skulle kunna hålla oss vakna längre än de datorspelande sönerna, men när vi väl stängt sovrumsdörren och laddat med något högst intressant  och som går att somna ifrån på tvn, då börjar kampen!

Min sambo hävdar att jag snarkar!?! Flickor snarkar inte, det vet ju alla! Kvinnor sussar sött likt små barn. För att övertyga mig om att så ändå är fallet har den rackarn till och med spelat in mig med sin mobiltelefon, men jag hävdar naturligtvis att man aldrig ska tro något man ser eller hör, ljud eller bild. Jag jobbar ju faktiskt i Mediebranschen!

Män snarkar däremot, det vet ju alla! Så även min älskade sambo. Vanligtvis med korta drag och som någorlunda lätt kan avhjälpas med en knuff eller baxning till framåtstupa sidoläge. Har han däremot intagit en enda ynka bira så brakar helvetet löst!

Han snarkar och rosslar likt en pråmstor valross med astmatiska besvär och vaknar till och med själv av oljudet eller om det nu är av syrebrist, vad vet jag? Dessutom växer han i storlek, tar upp mest hela sängen och blir helt orubblig ur ryggläget.

När jag en kväll inte kunde somna och dessutom inte kunde höra ljudet av tvn, då allt överröstades av ständiga timmerstockar som drogs fram och åter i sängen, tröttnade jag ooch placerade en kudde över ansiktet på honom.

Ljudet avtog omedelbart. Den ljuvliga känslan av tystnad blandades med oro över att jag kunde faktiskt dräpa honom där han låg under kudden. Så jag lyfte försiktigt på kudden och lyssnade..

Efter några sekunder drogs en stock som heter duga och jag en lättnadens suck. Avlägsnade kudden, då jag ändå inte kunde somna om jag nu måste ligga och lyssna efter andetag. Bestämde mig för att imorgon så somnar jag tidigt.

Min sambo tycker ofta att jag alltid är så trött och somnar tidigt..  ;)  <3

Over and Out, nu blir det äntligen semester, sol och värme några dar.

Hoppas solen skiner på er alla här hemma också! 

På lördagsmorgonen kom Lilleman ut på balkongen, där jag satt med en kopp kaffe och dagens första cig. Han tittar misstänksamt på sin mor och frågar: "Hur mår du?"

"Fint", svarar jag. Sonen undersöker mig fortfarande med en forskande blick när han tillägger: "Det ligger ett vinglas i tvättmaskinen!" Här ser jag samtidigt hur han tänker att är det formodligen blivit dags att skicka in morsan på torken...

Jag vet, att det INTE är jag som placerat ett vinglas ovanpå tvätten i den öppna toppmatade tvättmaskinen. Och om det inte är jag, så lär det utan större tvivel vara den på fredagskvällen lite lätt förfriskade sambon, som firade in sin semester och att han äntligen också får vara ledig.

Sambon nekar sig förståss hes och ville inte ta på sig ansvaret för händelsen. Lilleman spänner ögonen i mig och jag ser att han redan har dömt mig och utan rättegång. I samma veva kommer Kimpan in skrattande och erkänner att det var han som glömt glaset där på natten, då han på väg från datorn till diskmaskinen fick lov att göra ett litet "pitstop" i badrummet.

Vissa spelar sitt dataspel med stil då tydligen lite ost och vin går utmärkt till kampen att erövra världen. Från och med nu går sonen under namnet Napoleon..  ;)

Så skönt, tänkte jag, som faktiskt tvivlat lite på om det ändå inte var den förvirrade mamman i alla fall. De som känner mig väl skulle ju inte höja på ögonbrynen.  ;)

Samtidigt slår det mig, min son dricker vin? Ja, han har ju faktiskt åldern inne för att få handla på Systembolaget.

Satt på balkongen med ett litet kryss häromdagen och beskådade en kille springande i faslig fart nedför Storgatan. I hälarna rusar en polisman som återkommande ropar till honom att stanna. Polismannen fäller sin brottsling och sätter handklovar på honom samtidigt som polisbilen möter upp och ut kliver en poliskvinna att assistera i gripandet.

Spännande värre, tänkte jag, och började genast vattna blomlådorna för att kunna betrakta scenariot. Upptäckte att likaså gjorde grannarna på de flesta av balkongerna som vetter mot gatan och den rafflande incidenten. Vi hejade inte...

Polis, sirener och blåljus är alltid lite fängslande. Dock inte i det fallet då man har dem bakom sin egen bil.

Då det tidigare kostat mig X antal tusenlappar så sänker jag alltid hastigheten i Klockestrand. Likaså denna morgon i maj på väg till kontoret i Kramfors. Möter en polisbil och tänkte att det här gick ju bra, tills jag passerat bron över till Sandö. Där upptäcker jag till min fasa polis, med både blåljus och sirener, i backspegeln.

Stannar till vid kanten mot Räddningsgymnasiet, så gör också polisen och ut kommer två konstaplar som omgående placerar sig myndigt vid var sin framdörr. Riktiga godingar, tyckte Prinsessan i passagerarsätet. Jag såg hela livet passera revy, förbannade det glas rödvin jag lyxat med till gårdagens middag och tackade min lyckliga stjärna att jag fått på sommardäcken, så sent som två dagar innan.

Körkort och blåskontroll, polisyngligen utanför min sidoruta såg rätt bekymrad ut när han meddelade att bilskatten var oreglerad. Bilskatten, tack gode gud, tänkte jag, burrade lite med håret och rättade till hyllan.  ;)

Han tog mitt körkort tillbaka till "blågula" majan för en kontroll. Emma flörtar på med konstapel Höger som också strax lämnar oss för att dryfta vårt öde med sin kollega. Jag viskar till Prinsessan: "Vad gör vi?"

Min vindruta har efter ett stenskott en rejäl spricka på totalt en trettio centimeter och rakt igenom synfältet, vilket nog skulle generera en knäpp på näsan och en rejäl böteslapp. Och ja, jag skulle åtgärda detta vid tillfälle, men då rutan måste härda minst tjugofyra timmar efter fastsättning så har det aldrig liksom blivit tillfälle...

Hon svarar snabbt: "Jag går ut, lägger mig på huven och upp över rutan!" "Skärp dig", väser jag, innan båda konstaplarna återigen intar sina positioner på var sin sida om bilen. Ett steg längre fram och den trasiga rutan blir ett faktum..

Både jag och Prinsessan återgår till att burra med håret likt två feta duvor innan parning, medan jag konverserar med konstapel Vänster och förklarar hur i hela friden detta kunde gått till.

En firmabil, där skatteavin troligtvis åkt jorden runt vid företagets namnbyte, kommit bort med Posten p.g.a. adressändringen eller mest troligtvis betalats in på fel konto av någon sommarvikarie under april månad.

Konstaplarna skrattar och meddelar att detta bör jag ju snarast åtgärda och vi rullar vidare, lätt knullrufsiga i håret och med en lättnadens suck och en annalkande utskällning till The Big Boss.

Hur kunde de missa rutan?

Jo, jag gör det ju faktiskt varenda dag...   ;)

Jag har en stor tavla i badrummet föreställande den sedan länge avlidne skådespelaren James Dean och citatet " Dream as if you'll live forever - Live as if you'll die today". Den svarta tavlan i sig är billig alldaglig konst man finner i var och varannat hem idag och det var själva texten som fick mig att slanta in konstverket.

Efter mammografi och följande operation våren 2007 bestämde jag mig för att leva varje dag, att aldrig spara något till senare eller vänta till en annan gång. Livet är alldeles för kort och du vet aldrig vad morgondagen har på agendan.

Låter allvarligt, jag vet, men jag hör alltför ofta de som väntar...

Väntar på semester, jul, nästa år, bättre tider, bara vi gjort bort det här.., nästa vecka ska vi kanske... Varför vänta och leva sen, när livet rullar på för fullt precis just nu?

Lev alltid idag, ta ett bubbelbad och ett glas vin trots att det är måndag, åk iväg på en weekendresa fastän det inte är semester, ha picnic i parken och hoppa i höstlövens högar, stanna till och lyssna på fågelsången, lär dig spela piano, dansa salsa och tala italienska.

Gör det idag - Älska, skratta och tala om för dina nära hur mycket du tycker om dem! De finns de som väntat alldeles för länge...

Kram till er alla.

Solen skiner idag - Carpe Diem!!  =)

För drygt er år sedan fick lillebror sitt första barn, en helt fantatisk liten krabat och då det var längesdan vi hade några små kottar i familjen blev Axl Rose genast huvudpersonen och den största attraktionen vid släktens många sammankomster.

Prinsessan fick äran att bli gudmor till den lilla bajspåsen och har gått in för sin uppgfit med liv och lust. Hon, som aldrig tidigare visat något större intresse för barn, är numera ständigt pussande, bärande, matande och busande med det lilla livet. Jag ser en klocka som börjat ticka där, trots bristen av något rejält fadersämne med bra gener i nuläget. Men det kan ju snabbt förändras och då tar det nog inte alltför länge innan jag blir mormor.

Den här blonda ettåringen med stora ögon är ingen vanlig genomsnittsbebis utrustad med normal dos gullighet, dregel och babydoft. Nej, ni måste förstå, att den här grabben värmer som solen och havet en varm sommardag, skrattar kiknande likt en porlande skogsbäck. En fantastisk skapelse som alltid är glad, kramgo och ständigt på upptäcksfärd.

Han förstår ALLT man säger, trots att prinsessan benämnt allt han pekat på med hennes namn: EEMMA, för att han snart ska börja säga det. Lille Axl Rose är riktigt smart och även listig nog att utnyttja sin position. För den här lilla krabaten har fått upp hela tjocka släkten på tå, att snabbt uppmärksamma hans önskemål och lyda hans minsta vink.

- Vill du låna min mobiltelefon grabben? Självklart, sug gärna på den. Ring Tokyo, dregla eller surfa en sväng!

- Gillar du mina stora örhängen och mitt guldhalsband? Jaa, se så fin du blev med dem!

- Är du törstig, hungrig, uttråkad? Vill du flyga, busa, låna bilen eller ska vi sjunga?

Det är ju dock tur att föräldrarna till den underbara skapelsen är lite tuffare än oss andra i Axl Fan Club.

Ja, livet ter sig ganska enkelt och bekymmersfritt för den som är liten och visst ska vi väl ge dem all kärlek vi kan och skapa de största möjligheterna för dem på vägen.

Jag säger bara: Ta hand om honom och njut av tiden! Allt går så fort och inom kort har han förvandlats till en gänglig och finnig tonåring med hår på tårna likt en Hobbit. Men fortfarande då, kommer han vara den mest älskade och gulligaste varelse ni någonsin sett! Så är det bara! <3

Kimpan har i dagarna blivit antagen till Umeå Universitet. Nu blir det en tvåårig högskolexamen och en nyutexaminerad Naturguide någonstans på våren 2013.

Det finns nog ingen som känner Kimpan som höjer ögonbrynen över karriärvalet, då han redan som liten alltid tjavade runt med förstoringsglaset i ena handen och en burk att stoppa småkrypen i den andra.

Jag minns speciellt en sommardag då vi hade tagit upp barnpoolen på altanen och barnen badade glatt däri. Plötsligt tjuter Prinsessan som om kniven satt i henne och stampar vatten i kaskader. Jag ser Kimpan krypa fram, han hade ännu inte börjat gå, plockar upp spindeln och hålla upp den mot den skräckslagna Emsan. Kimpan visar sin två år äldre syster insekten mellan tummen och pekfingret med frågan:  "Däh?"
Prinsessan plaskar för livet och skriker åt honom att ta bort den.

Vi promenerade ofta, jag och Prinsessan längs vägen med Lilleman i barnvagnen, Kimpan alltid längs diket.. Det gick aldrig att skynda då allt skulle upptäckas och varje sten lyftas. För därunder kunde det ju finnas en skatt. Vilket för honom innebar en skalbagge som genast skulle huseras i en liten låda i det Wiklundska hemmet.

Han ville så gärna gå på Mulleskolan likt sin syster, men var för liten. Tillslut hittade vi Småknyttarna, där han fick vandra med sin kompis Sandra, fika festis och upptäcka myrstackar.

När Kimpan kom i lågstadieåldern så var uppsatser inte hans starka sida. Kim var ju lite lat av naturen och i Veckoboken, där hela veckan skulle summeras, tecknas ner och signeras av förälder, stod det alltid med spretiga versaler och väl kopierat från föregående sida: "ALT ER BRA JAG SAKNAR MIN MAMMA" När det däremot kom till att skriva om djur så flödade fantasin och jag fick läsa om både ekorrar, hundar och en och annan älg.

När vi bodde på tredje våningen i lägenheten hade Kimpan i samarbete med sin bror samlat litervis med grodyngel i glasslådor. Jag vägrade naturligtvis att ha det illaluktande slemmet inomhus utan de fick ställa lådorna på balkongen. Det gick ett par dagar innan vi konstaterade att lådorna var tomma. Hela balkonggolvet var fyllt av små grodfotsavtryck, så antagligen hade de små Kamikazegrodorna hoppat femton meter ner till en säker död. Sonen var naturligtvis otröstlig...

Ja, allt skulle studeras och huseras och det var mer än en gång jag hittade mina dyra Tupperwarelådor på altanen med sönderskurna lock, för att på så sätt släppa in syre till de inneboende hyresgästerna.

Tre år på Nordviks Naturbruksgymnasium blev det sedan med Miljö, Naturvård och en hel del jordbruk, och nu ska det tas ytterligare ett steg ut i vildmarken. Hörde att första veckan skulle tillbringas i Abisko.  =)

Kimpan, jag är så stolt över dig och allt du tar dig för. Allt man vill klarar man och jag känner ingen så stark som du!

Jag älskar dig, inte bara för att du alltid är så positiv, även om det varit tufft ibland, utan för att du är DU och det kan ingen någonsin ändra på!   <3

Sambon berättade imorse att han haft mardrömmar under natten. Han vaknade till av att han kände något som kröp över huvudet. Tittade sömndrucket på mig som sov, med en spindel stor som en knytnäve, promenerandes över min panna. Han slog till spindeln som gjorde en saltomortal ner på golvet och in i hörnet. Han fick därefter kliva upp för att se efter om den var kvar och naturligtvis hade det stora krypet gått upp i rök.

Ska man tyda hans dröm så betyder att drömma om en spindel att man inte ska låta sig slås ner av sina motgångar, utan envist fortsätta mot det hägrande målet. Kryper spindlarna på dig i drömmen kommer du inom kort att ärva en större summa pengar. Om man nu tror på sånt förståss...  ;)

När jag för många år sedan väntade Lilleman så vaknande jag också upp av att jag drömt att något promenerade på mig. Jag tyckte också att jag såg något med många ben springa över min kudde, men här bestämde jag mig för att besten verkligen var en dröm, la mig ner igen och somnade om.

Kvällen efter sitter jag och dåvarande äkta maken framför tvn när något fångar min uppmärksamhet ovanför tv-apparaten och på den vita väggen. Den största spindel jag sett i frihet flanerade i sakta mak längs vår strukturtapetsbelagda vägg och upp mot taket. Så här efteråt kan jag säga att det var en himla tur att monstret gick på väggen och inte på mig. Då hade jag nog inte skrikit och fäktat, utan bara dragit sista sucken, dött på fläcken och i tysthet.

Panik och kalabalik utbröt naturligtvis och min exman, som inte heller tycker så där överdrivet mycket om insekter, fångade tillslut in den objudne gästen i en burk.

Då jag insåg att nattens dröm kanske inte var en dröm och att vi möjligtvis sovit tillsammans med denne tredje part så flippade jag naturligtvis ur helt. Gravid och med hormonerna sprutandes ut genom öronen så väckte jag Prinsessan och lille Kimpan, packade raskt ihop de nödvändigaste och flydde hals över huvud med man, barn och katt för att husera hos svärmor.

När lugnet lagt sig så åkte vi dagen efter hem för att syna monstret i burken på köksbordet. Vi tog burken till tropikhuset Norrlands Ark i Arnäs som blev mäkta imponerade och sände vidare krypet i förseglad box till Naturhistoriska Museet i Stockholm.

Efter någon dag ringde museet också upp och ville veta mera om vår natur och flora kring huset, då de konstaterat efter obduktion att detta troligtvis var en utrotningshotad variant av Vargspindel.

Vargspindeln har gulsvartrandiga håriga ben, kan bli upp till 8 cm och har fått sitt namn eftersom den istället för att använda nät, springer och fångar sitt byte. De har utmärkt syn, och jagar främst på dagarna. Honan bär med sig äggsäcken tills den kläcks och bär sedan ungarna på ryggen ett tag, matar dem med stora byten som hon dödat och tuggat till dem.

Bett kan vara smärtsamt och skapa infektioner för känsliga personer. Det finns inga rapporterade dödsfall av bett från vargspindlar, men en fullvuxen hund kan dö inom några timmar. Vissa arter av Vargspindlarna lever på den giftiga Aga paddan. Ett bett leder till att paddan dör inom en timme.

Då honan kan lägga hundratusentals ägg så blev det en rejäl dammsugning innan vi kunde flytta hem igen. Forskaren från Naturhistoriska ringde upp nån gång igen med förhoppning om att vi skulle stött på några fler exemplar. Då denna stackare fått sätta livet till på sin sista resa mot huvudstaden. Jag svarade att om så skulle ske, så kunde de få hela huset av oss, för att där i lugn och ro kunna studera arten vidare. Vi skulle inte bo kvar!

Min spindelfobi är sedan dess klart botad. Finns inte en normal, svensktalande insekt som kan skrämma mig idag. Men, om jag drömmer och vaknar upp, så tar jag inte alltid en dröm för en dröm...

I den ständiga jakten på föda och med den eviga frågan: "Vad ska vi äta idag?" gjordes en visit på Willys Stormarknad i veckan. Nu låter det som att här veckohandlas och planeras det minsann, men i själva verket tillbringar jag lika mycket tid där som Elin, som faktiskt har en heltidstjänst på butiken.

Själva shoppingrundan förflöt i sakta mak, trots att man aldrig hittar något numera då de byggt om. Hittade väl ingenting innan heller, men nu kan man i alla fall skylla på omstruktureringen. Det har ju varit lite av mitt dilemma; borttappade kundvagnar och ungar. För att inte tala om svårigheten att hitta bilen på parkeringen? Eller hur skämmigt det är att handla en halv kundvagn och sedan vid upplastningen i kassan upptäcka varor i botten som inte är mina? Jag ser mig själv slanta in både blöjor och hundmat bara för att slippa skammen och trots att det inte stått med på inköpslistan. Därför ser jag numera ofta till att ha någon av mina arvingar med mig på affären.

Dagen till ära shoppade vi lätt i kundkorg, prinsessan och jag. Väl framme vid kassan och själva paketeringen låg mina varor längst upp på bandet, då kunden innan måtte varit sjubarnsmorsa och tog upp större delen av bandbredden.

Jag kilade in mellan kassorna och började stapla in mina fem-sex livsmedelsprodukter i kassen. Ett litet butiksbiträde dyker genast upp i passagen in till kassan och meddelar med skrattande blick och ett stort falskt irriterande leende: "Ursäkta, får jag bara komma förbi och fram?"

Visst, svarar jag, lämnar de återstående varorna och baxar mig ut. Hon fortsätter le, den lilla sommarvikarien, passerar mig in till kassörskan, klappar henne på axeln, skvallrar något snabbt, skrattar och vänder sedan tillbaka igen.


Jag makar mig tillbaka och hör inom ett par sekunder rösten bakom mig igen: "Ursäkta, om du bara vill flytta dig igen så att jag kommer förbi och fram?" Nu ler människan ännu mera och jag får lägga band på mig för att inte bita av henne huvet, där hon fortfarande hånleende väntar på att jag ska gå upp i rök så att hon kan skvallra vidare. Med vänlig, men dock myndig "nu-lugnar-du-ner-dig-jävligt-noga-serru-röst" svarar jag henne med ett leende: ELLER, så väntar DU tills jag har plockat mina pryttlar så kan du kuta här hela dan sen!"

Dottern möter mig vid utgången, då hon stannat kvar i kassadelen för att köpa cig. Hon tittar forskande på mig och säger: "Jaha, jag behöver inte ens fråga vad som hänt, men du ser ut som en bredkäftad groda som svalt en katt."

Jag ler fortfarande när Emma hittat bilen. Såna där små kissemissar, dom slukar jag gratis, bara för den uppfriskande känslans skull!  =)

Det finns flera varianter av fritidsfiskare och så även i vår familj. Sambon fiskar inte alls. Har sett ett tilltrasslat spö med en rulle bortom all räddning i förrådet, men som den goda sambo jag är så har jag aldrig nämnt fyndet.

Vi har entusiasten som lessnar på två röda. Lilleman rusar ner till vattnet (ofta så långt ut att han fyller gummistövlarna), trycker på ett drag, kastar ut fem gånger och konstaterar sedan att här finns det ingen fisk, bara små aborrar - inget att ha! Är det fika snart?

Prinsessan, som bär tre par långbyxor + långfillsingar, ett halvdussin tröjor och kan inte röra sig så mycket på grund av helfodringen som ska förhindra att eventuella mygg, knott och andra småkryp ska hitta henne. Dessutom tycker hon ju inte om lukten av myggmedel! Hon sätter sig till rätta på en sten, väntar in att brodern riggar hennes metspö och metar sedan lite ointresserat samtidigt som hon både spelar på mobilen, mailar och uppdaterar sin Face Book kontinuerligt.

Sedan har vi då Kimpan, "Storfiskarn" och stöttepelaren i sällskapet. För utan honom har det varken agnats, trasslats ut linor eller brutits nacken av eventuell fångst. Han både metar, kastar, smyger i vassen, skiftar drag och filurar i tyshet över hur han ska överlista sitt byte. Dessutom drar han sig av någon underlig anledning lite avsides, ifrån oss andra skrattande och hojtande söndagsfiskare...  =0

Emellanåt dyker han upp likt Rambo bakom ett träd eller en buske och delger viskande heta tips om hur man ska bättra på sina chanser till fullkomlig fiskelycka. Nu hinner han då inte fiska så mycket själv, då mesta tiden går åt till att trassla ut de övriga familjemedlemmarnas dilemman med krok i botten, krok i träd, trassel på rulle, fisk på krok samt krok i byxa.

Jag själv, njuter av stillheten och att umgås med barnen. Efter att Kimpan riggat mitt spö med korrekt drag eller agn, då jag inte kan ta maskbajs under naglarna, kan jag stå och kasta i timmar. Känna lugnet, tystnaden och närheten till naturen. Enda avbrottet kan bli när det rackarns draget fastnar i någon björk eller rullen trasslar till sig, men då sänder jag bara röksignaler efter Storfiskarn och skyller sedan på att spärren på rullen måste hakat upp sig eller att jag plötsligt blev yr av all Djungelolja jag smetat på mig..  ;)

Storfiskarn undervisar gärna oss andra "Newbies" i fiskafängets konst, som härom kvällen när han visade fiskedrag för sin bror, laddar en jigg och deklarerar "varför jag gillar jiggen är att den går att kasta så långt!" Sagt och gjort, Storfiskarn drar iväg sin jigg, linan går av och jiggen, den landar i mitten av Mosjön och sjunker därefter till botten.

Wow, skriker Lilleman, de va långt! Och skrattar så tårarna rinner..

Det spelar ju ingen roll om man får någon fisk, huvudsaken att man har roligt!!   =)

Står och lägger dagens makeup i badrummet. Hör att nyckeln sätts i ytterdörren, vrids om till häften och sedan blir det tyst. Efter någon minut öppnas dörren och in kommer dottern. Hålögd och som en skugga av sig själv, med mobilen i handen och fullt fokuserad på skärmens aktiviteter. Jag skrattar och frågar om hon stannade till i hallen för att baka och hon svarar trött att "ja, jag har inte sovit en blund inatt".

Och varför sover inte prinsessan om nätterna? Jo, hon har installerat appen för Face Bookspelet Bakery Story på sin mobil och detta äventyr kräver ca 24 timmars uppmärksamhet per dygn.

- Jag längtar tills att jag kommer till level 10 för då kan jag investera i en ugn till och baka samtidigt i tre ugnar, suckar hon, samtidigt som hon fortsätter sitt plippande på skärmen.

- Vi måste åka och hämta grabbarna på en gång, säger jag.

- Ska bara möblera om först, mumlar dottern från vardagsrummet.

- Va? Möblera om? Jag antar att jag hört fel...

- Måste få plats med mera bord. Har mycket folk som ska köpa kakor, svarar prinsessan vidare.

Är detta framtiden? Har vi så mycket tid över idag att vi väljer att lägga den på så banala ting som mobilspel och appar som vi aldrig skulle ens skänka en tanke om vi var tvungna att använda dem på en dator?

Scenen påminner en aning om 90-talets Tamagotchi (datadjur) som skulle matas, roas och rastas. Som den goda mormor man var till den lilla dinosaurien så utfördes detta korrekt medan prinsessan var i skolan. Tills en dag då något annat antagligen pockat på min uppmärksamhet och plötsligt avkomman låg "uppne å dö" på skärmen. Tack och lov var det bara att starta om den lilla rackarn och mata utav helvete innan lillan kom hem och upptäckte bortfallet.

Facebookspelen och apparna av idag kräver dock ett visst nätverkande och samarbete. Ensam är inte stark! Bagarn tjatar på övriga familjen, och har även erbjudit mig att hon kan installera ett eget litet bageri på min mobil, så att vi alla kan hjälpas åt att baka och sälja kakor.

Sambon å andra sidan sänder inbjudningar till någon mer våldsam variant av FB-förströelse där han akut behöver kollegor som kan ge honom kristaller.

Jag bråkar på sönerna att gå in och bättra på mitt Friendscore på Bejeweled för att uppnå den magiska siffran åtta miljoner och därigenom tjäna 100 000 coins. För då är väl den eviga lyckan gjord, eller?..



Solen skiner därute idag. Lämna datorn, gå ut och njut i solskenet!

Det är ju en härlig dag!  =)

Jag har en vän som jag tycker mycket om. Ingen jättenära vän, men en tjej som jag gillar helskarpt och ofta påminner mig om min syster. Denna tjej har en stark tro och tillhör en församling som valt att sprida sitt budskap genom dörrknackning och därigenom blivit ett ganska impopulärt gäng i stugorna.

Inte en enda gång under de år vi känt varandra har hon fösökt att omvända mig eller proklamerat att hennes tro är den enda rätta. Hon svarar alltid sakligt på mina frågor och funderingar och är för övrigt en glad och sprallig tjej likt många andra.

Själv är jag Ateist, tror inte på något "förräns" jag ser det och på så vis har både Gud, spöken och tomten fått ge vika för de saker jag kan ta på och se med egna ögon. Trots detta är jag bara en av två jag känner som läst bibeln från pärm till pärm under min tonårstid av ren nyfikenhet. Så ingen kan säga att jag inte gett grabbarna en ärlig chans!

Att ha en tro, vara med i någon slags församling, måste väl vara som att delta i vilken klubb eller förening som helst? Träning eller möten under veckan och sedan match kontra gudstjänst på helgen?

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras och kanske med ett stygn av avundsjuka erkänna att nog vore det väl häftigt att i gemenskap med andra kunna lägga sitt liv i händerna på något/någon?

Ja min nyfikenhet är inte stillad, men än så länge får jag nog allt sonika lägga mitt liv och mitt öde i händerna på mig själv. "Satan blir också kristen på dödsbädden" heter det och än har väl den här förtappade själen en tid kvar innan dess!   ;)

I gårdagens halvtrista regnväder roade jag mig med att titta på gamla videoinspelningar via en videobandspelare jag lånat till mig av exmannen.


Vem äger egentligen en fungerande VCR idag? Helt amazing pryl det där egentligen, som revolutionerade 80-talet och blev mångas tacksamma barnvakt. Min älskade lillebror tillhör den generationen som vuxit upp med möjligheten att se den bandade "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" vareviga dag under sina första levnadsår. Han har visserligen aldrig förståss "The fuzz" över julaftons magiska klockan tre-ögonblick och hur vi äldre syskon barrikaderat soffan med en tår i ögat och minen "nu är det jul igen". Men som nybliven pappa, sen ett år tillbaka till lille Axl Rose, så får nog den stolte fadern åter igen stifta bekantskap med Disneys alla välkända karaktärer, Bamse och Transformers inom kort.

För sisådär en fem år sedan skulle jag och dottern snyfta oss igenom rullen Titanic på videokassett. När vi sett hälften, av den för övrigt hur långa filmen som helst, var det dags att bryta för mat och då utbröt för ett ögonblick panik, innan vi insåg att vi inte skulle behöva se allt från början igen efter middagen. Skratt, där man stoppar bandet kan man också starta det vid ett senare tillfälle.   ;)

Eftermiddagen gick i alla fall i ömsom skratt med gråt när jag tog min vandring längs "Memory lane". Med ett glas vin i handen och åtskilliga förpackningar pappersnäsdukar betraktade jag mina små älsklingar så sakta växa upp. Från små rödnosade skrynkliga russinbebisar till första stegen, barnkalasen, kojbyggen, vattenkrig, 1a skoldagen, härliga skratt och bus från glada barn utan framtänder, fotbollssegrar och discon.

Att se prinsessan i alla sina små klänningar och pippilotter fick verkligen igång mammahjärtat. Hur hon, bara genom sin närvaro kunde lysa upp ett helt rum. Ingen har någonsin varit så söt och med glimten i ögat både virat mor- och farföräldrar runt sitt lilla finger, samtidigt som aldrig tvekat att dänga sina bröder i rent uppfostrande syfte.

En konsert från Domsjöskolan där Kimpan sjunger solo fick Lille Skutt-tårarna att spruta och jag skvimpa upp ett glas till. Att se sig själv tjugo år yngre, utan en rynka och med betydligt mindre livserfarenhet än idag fick mig att i panik bestämma mig för att detta kommer aldrig sambon att få se! Jag menar, han kommer nog starkt att ifrågasätta vem den där pinglan var, varför han bara fick leftoverserna och blev fast med den här gamla kärringen?? Åsynen av denna 25-åring fick mig naturligtvis att hälla upp ett glas vin till och därmed också gråta en skvätt över hur fort allt gått..

Lillemans ständig bus och upptåg (Han skulle nog fått heta Emil..) men Leeeeoo skallade bra över Skidstanejderna det också när det begav sig. =) Vem fyllde inte storebrors gympadojjor med rosa Slime så att det sprutade ut ur skosnöreshålen när Kimpan stoppade i fötterna? Vem kom på tanken att man kunde lägga plastfolie över under toasitsen? Han fick springa mycket för sina upptåg och blev också en ganska snabb och vältränad kille.

När sambon slutligen dyker upp efter jobbet ser han skräckslagen ut när han frågar vad som hänt, (Helt övertygad om att någon närstående ramlat av pinn eller annan katastrof har utbrutit), samtidigt som han betraktar mig, jag sittandes på golvet, rödgråten och med poopiga ögon, halvfull och med ett glas vin i handen och på en enorm bädd av begagnade snorpapper.

Jag snyftar fram till svar: Jag är sååå lycklig!!  ;)

Med semester och ledighet blir plötsligt små obetydliga ting av större vikt.

Jag irriterar mig lätt på brevbäraren, som inte lyckas få ner något i dörrens brevinkast, utan måste lämna posten utanför dörren, alternativt ringa på och leverera ett sketet brev.

Inte ens i närheten på en skala då om jag jämför med reklamutdelaren... För om jag nu har en "Nej tack till reklam-skylt" på dörren så är jag antagligen föga intresserad av vad den lokale ICA-handlaren har att erbjuda? Likaså av vilken tv och tumstorlek som kostar minst denna vecka? Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att det fortfarande trycks och distribueras telefonkataloger i Sverige år 2011??

Jag får nu inte bara en "batch" av reklamen, utan de late utdelaren levererar korrekt till alla dörrar på sin färd upp i vårt hyreshus. För att på vägen ner igen göra sig av med resten genom att pula in skiten en vända till i alla brevinkast.

Efter vi "kommit ihop oss" ett par gånger angående detta och jag haft högläsning av min lilla dörrskylt för rabattkupongsanalfabeten, så är det i dagsläget ganska öppet krig. Han flyger uppför trapporna likt en gnu samtidigt som det sprutar IKEA-kataloger och Rustablad om honom.

Jag sitter på vakt innanför min dörr och bara bidar min tid...

"Go ahead - Make My Day!"

Vakar i tystnad och bara väntar på att han ska närma sig mitt brevinkast, så *POFF*, plockar jag den lille jäveln likt en Cobra!! Mohahahaa...

Shit, jag kanske borde börja jobba igen... ;)

16 grader, gråmulet och slätregn, ska det vara semesterväder det?

Tog en titt hos de norska meterologerna som också lovar att solen ska titta fram minst två gånger under de närmaste tio dagarna. Så, det är väl bara att bita ihop, semester är det - oavsett väder!

Grabbarna tog en "rain check" med sin mor och skulle istället hämtas på tisdag, då de förflyttat sin ständiga kamp mot de onda till ett LAN hos några kollegor i WoW-branschen.

Vad passar väl då inte bättre än att ta itu med några ärenden som pockat på under året, t.ex. städning av klädkammaren...


Själva garderrobsdelen är den stora akilleshälen, då allt går i svart och mellan storlekarna 36 till 44. Med jojobantning och en ständig viktvariation på en femton kilo hit och dit är det ju helt omöjligt att hålla en garderob som sitter som ett smäck. Vid skrivande datum och med handen på hjärtat (läs magen..) så sitter INGET direkt som ett smäck! ;)

Jag börjar så smått att plocka och hittar den lilla kjolen i storlek 36 som så fint prydde den något mindre rumpan bara för nåt år sedan. Tröstar mig med att bara fotjäkeln går till sig så ska här kutas och joggas tre repor om dagen tills att ordningen blir återställd.

Hittar en stenhård och knastrig oöppnad påse ostbågar under några tröjor. Utgångsdatum 20110115. Skratt, glömde att jag köpt den till Lilleman och gömt den för kommande bruk. Eftersom det som inte syns - inte finns och då även finns kvar till en annan gång. Placeras något i skafferiet här i huset så är det strax borta på nån timme. Minns också att jag hade en tillhörande 1.5 liters Coca Cola på samma gömställe, men den har nog prinsessan hittat och intagit, då hon vet och har listat ut sin mammas små hemliga gömmor för länge sedan.

Blir lite arg på mig själv när jag upptäcker ett helt gäng toppar med prislapparna fortfarande dinglande. Ja, nu passar ju inte storleken längre så det var väl skit samma..

Kastar efter en stund tillbaka allt in i mörkret igen och bestämmer mig för att lämna hela eländet åt sitt öde. Vem mår egentligen bättre av en nystädad garderob? (Förutom min älskade mor då..) Nä, det måste finnas roligare saker att ta sig för under semestern. Slanta in nya kläder till exempel, lösa ett korsord, måla en tavla eller bara skriva en blogg...

Ringer och väcker prinsessan med en bestämd order att komma över och roa sin mor i allt eländet och hon ställer förståss upp mangrant som vanligt! <3

Hoppas solen skiner på er därute idag!

Ordningen återställd, "grabbarna grus" kommer hem imorgon för en rejäl mamma-vecka igen!  <3

En hel vecka av galna upptåg och äventyr ska det bli då vi nu har semester!

Tvättkorgen kommer naturligtvis genast att svämma över av sunkiga träningskläder. Varav sockorna aldrig vänds räta före avlämpning och levereras då också tillbaka i byrålådan, som rena och hårda ihoprullade bollar. För än om jag älskar mina gullungar, så är jag helt övertygad om att man kan bli av med ett finger eller två, om man nu skulle stoppa in handen i den fortfarande våta och svettiga sockan, för att vända den rät.

Diskhon är plötsligt överfylld med glas, koppar och tallrikar från alla nattmål. Dessa krigare har naturligtvis inte tid att stoppa in i diskmaskinen mitt i en "rejd" eller "instance", där de styr sina arméer över jorden för att försvara en värld de flesta av oss aldrig satt en fot i.

Och krigar, det gör de, ...ända fram till gryningen. Då alla större sammandrabbningar tydligen måste ske i skydd av mörkret. De starka rösterna som ekar Storgatan ner mot centrum har de ärvt av sin mor, som aldrig behövt en mikrofon i sitt liv. Den lättväckte sambon, med väckarklockan ställd på 06.00, uppskattar varken sången, svordomarna eller ropen på hjälp som ebbar ut i natten.

MEN, med dagens fina routrar så kan man alltid sätta timer eller stänga av ett eller flera Ip-nummer i nätverket. Och utan internet, så blir det förr eller senare ganska tyst och lugnt på fronterna.  ;)

I Love u guys!

Ingen skänker mig så många skratt som ni.

Längtar efter er nu!  <3

Åsele marknad gick av stapeln i helgen och då det gått några år sedan det sista marknadsbesöket så beslöt sig hela familjen att göra sig en gemensam utflykt till spektaklet under lördagen.

Nu är marknad inte riktigt min pryl, då jag inte ser charmen att trängas framför marknadsstånd för att beskåda plastpåsar, pins, gotiska smycken, strumpor, skurdukar och urblekta kryddpåsar. Att man däremellan måste kursa mellan hundar och barnvagnar samt bli nersmetad av en och annan sockervadd är heller inget plus i kanten. Men, för familjeutflykten skulle det nu allt bortses ifrån och vi alla skulle njuta av en ledig dag tillsammans.

Vägen upp var lika smal och slingrig som vanligt. Lilleman trött och grinig efter en hård natts datorspelande, Kimpan hungrig och sambon kissnödig. Väl där, var Markoolio på plats med eviga sommarlåtar om sol, bad och reggae och under höll en stor skara människor i blandade åldrar som trängdes i kapp framför scenen och allsångsledaren från Bolibompahelvetet.

Munkar, strumpor, glasprydnader, träslevar och rock t-shirts kantade de utlagda stråken genom Åsele centrum. Bankomatkön ringlade sig likt en halvkilometersorm förbi toalettkön, som om nu möjligt var ännu längre.

Solen stekte och foten gjorde sig alltmer till känna. Kimpan fortfarande hungrig efter en overprized sladdrig hamburgare inköpt i öltältet, där dom för övrigt inte heller tog kort.. 1,8 dl vin för 60 spänn kontra 33 cl öl för en femtilapp. Efter fyra burkar Cola a 25 spänn så var törsten någorlunda dämpad för Lilleman och det var åter igen dags för toalettkön...

Ja, dagen i sig hade varit en rätt förutsägbar marknadslördag på norrlands största knallemöte, om inte det varit för den oplanerade lilla tripp vi tog förbi släktträffen i Visjömon. Vilket mottagande och så många trevliga människor!! Så roligt att ses efter så många år och även få se nästa generation Dahlbergs som växer upp.

Tack för en trevlig kväll och hoppas vi möts snart igen!

(Den sista timmen kan dock kännas lite luddig då min mor verkar vara av åsikten att groggvirke är "nå dyrrt å finnte slag"..)

Nu blir det att följa er närmare på Facebook. Kramar till er alla!

Livet är kort!!!

Därför..
Bryt mot reglerna, förlåt snabbt, pussa långsamt, älska länge, skratta mycket och ångra aldrig något som fick dig att känna dig levande :)

Livet är kanske inte alltid den bästa festen..
Men, medan vi är här kan vi lika gärna dansa  :)

Sista arbetsdagen idag innan den efterlängtade semestern. Här ska solas, badas, grillas, resas, njutas, umgås, upplevas, vilas och mysas för glatta livet under fyra härliga veckor. En vecka solo med barnen först innan sambon också får sin välförtjänta ledighet.

För att få in rätta stämningen så besöktes redan i veckan den lokala bokhandeln för inköp av årets pocketböcker, samt en korsordstidning att mysa en stund med på balkong eller badstrand.

På pocketsidan blev det en trio av biografier, då både Ozzy, Slash och Nikki Sixx förehavanden ska granskas i sommar. Vid ett svagt ögonblick slank också boken "Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken" med i kassen. En bok som jag tidigare beslutat att aldrig läsa eller lägga en krona på, då jag anser det endast vara en hetsjakt på en offentlig person i sann skvallerblaska-anda, skriven av en sensationslysten och skandaljagande b-reporter.

Men, tydligen kunde även jag sjunka så lågt... Ja, nu var det erbjudande på bokhandeln, ta fyra betala för tre, så man kanske kan trösta sig med att den var gratis då..  ;)

Korsord är ett trivsamt tidsfördriv som jag brukar roa med mig emellanåt. Helst gör jag det ensam. För visst ska väl korsord lösas solo? Jag anser mig vara ganska hyfsad på de svenska språkets synonymer och det samma gäller dock inte för min sambo. Som vanligtvis är en klippa på både svenska och engelska?? När det kommer till korsord så hittar han oftast på egna lösningar, ritar till extra rutor och saboterar vanligtvis mer än han skapar i rutsystemet.

När vi sitter på balkongen, jag med mitt kryss och han med sin Ipad, så får jag ofta frågan: Får jag titta? Ovilligt och med bedjande ögon lämnar jag motsträvigt ifrån mig mitt lilla pyssel och får sedan tillbaka det nerklottrat av både två, tre och fyra helgarderingar med eventuella bokstäver och ord som kan gå in (om man nu ritar till nån extra ruta, stavar knarra med ett R och bedömer att "gott till ost" på sex bokstäver blir "kexkex".

Sambon lämnar tillbaka tidningen med påståendet att "det är konstruktionsfel" eller alternativt "nu kanske det går lite bättre för dig". Jag tar under tystnad emot mitt lilla korsord, vänder sakta blad och startar upp på ett nytt, fräscht och oförstört kryss.

Nu väntar en solovecka framöver, innan vi kan njuta av ledigheten tillsammans. <3
Då ska jag passa på att kryssa i min ensamhet.

Eftersom sambon bytte jobb i våras, samma vecka som de nya företaget lade ut årets semesterlistor, så var det inte läge att vara kaxig och motsträvig gällande semesterplaner, utan han fick vackert nöja sig med det som blev över, dvs tre härliga veckor från den 25e juli och framåt.

Sen semester kan ju vara fint, men för att inte riskera att höststormarna ska svepa in över vår efterläntade ledighet så bokade vi in en tripp till Grekland för säkerhets skull. Det handlade inte bara om att sol och värmesäkra rekreationstiden då det också ofta är enda chansen att vara helt fri från mobil, mail och jobbprat.

Klartt å betartt!! Grekland fick det bli och med anledning av detta också en liten shoppingrunda på stan i jakten på en en ny bikini och några svala solklänningar.

Nu är just klänningar ingen direkt bristvara i min walking closet (läs gärna klädkammare med tillhörande klädstång varav de högre hyllorna är packade med resväskor, skridskor och julgransbelysningar som trängs med kylbagar, fotbollar och annat bra att ha som inte ännu själva promenerat ner i förrådet.)

Sist jag räknade över de svarta blåsorna på rad så uppnådde de det högaktningsfulla antalet av 38! Varav nu alla inte lämpar sig för sol och bad utan passar mer till tjusigare tillställningar under kvällstid. Behöver jag tillägga att sambon alltid svarar: "ta en svart klänning" på min fråga om vilken klädkod ett kommande evenemanget har??

Ja, nu sitter inte heller flertalet av dessa klänningar riktigt som förr och med handen på hjärtat så är anledningen till detta ingen större gåta, då vågen suckat allt högre för varje gång jag brukat den och jag till sist, bestämt men diskret puttade fanstyget in under badkarskanten.

Men, det som göms i snö...  (och även under badkaret..)  kommer förr eller senare fram och vill du verkligen veta den nakna sanningen...  Ja, då ska ge dig ut och prova bikinis!!!

Mellan hopp och förtvivlan, skratt och gråt, sänder dottern in den ena bikinin efter den andra in i provhytten. Under fullständig tystnad och utan att ens kasta in ett öga, levererar hon mig årets färger med knytband, rosetter, halterneck, trekanter och bandå. Allt passar likt en yxa i huvudet. Bågar, spetsar, ränder och psykedeliska blomjävlar.. och push-ups... skratt push-ups!! 

Jag förvandlas så sakta till ett svettigt grymtande monster. Spottar, svär och förundras samtidigt över att ingen ännu skjutit mig på öppen gata av ren barmhärtighet.

Detta är inte vackert.. och definitivt inte praktiskt. Mitt nästa karriärsmove blir inom baddräktsbranschen. För det måste ju vara möjligt att tillverka en bikiniöverdel för dem som faktiskt har bröst?? Och om jag nu begåvats med ett par rejäla rattar så kanske jag ändå inte vill ha en överdel som täcker både hals och navel?

När ilskan lagt sig, primalskriken ekat ut och tårarna torkat så fanns bara en utväg, slita med sig ett par reaöverdelar i hyfsad färg och omgående styra kosan till Waynes Coffehouse för att bänka sig där med en stor smaksatt caffè latte och tillhörande morotskaka.



När vi så sitter där min dotter och jag, smuttar på kaffet och glufsar i oss kalorier, så skrattar vi naturligtvis åt grekerna, som kommer att få möta en topplesspingla i år som de aldrig förr har skådat. Inte ett öga kommer heller att vara torrt när de inser att hon dessutom kan kasta upp bomberna som axelvaddar för att även bli brun på undersidan om så behövs!!   ;)



Ni glömmer väl inte bort att ha semester!!  Simma lugnt.....  =)

Efter Flygarhelgens Pragresa, med sambon och mina mysiga svärföräldrar, började helt plötsligt vänster fot att krångla. Först med bara en anings molande värk vid längre promenader, för att sedan gå över till en ihållande smärta, som också resulterade i ett konstant haltande och ett evigt Ipren-salve-smörjande på kvällarna.

Envis som jag då är av naturen, så var ju inte ett besök hos doktorn att tänka på. Jag som sist träffade en läkare vid lillemans kejsarsnitt anno 1993 och som tror att första anhalten för att söka hjälp för diverse åkommor fortfarande heter HälsoVårdsCentralen. (Sambon retar mig naturligtvis en del för detta..) Dessutom är jag ju av åsikten att det mesta går över av sig själv om man bara väntar ut skiten.

Efter en månads haltande och vankande likt en höggravid sjuttioåring med dålig höftkula, så började jag väl inse att så var nog inte fallet denna gång. Om så fotjäkeln varit bruten så borde den så sakta börjat sin läkningsprocess vid det här laget och smärtan avtagit något.

Dessutom knorrade nu familjen en del över att min marchfart inte var den bästa och att mamma var en fegis som inte törs gå till doktorn.. 

Sagt och gjort, ett besök på Vårdcentralen blev det. Ett möte med en väl meriterad doktor, som med tysk brytning talade om för mig att min fot var överansträngd och ordinerade omedelbart en hyfsad kortisonkur och pålade mig med förbud att belasta foten. På ren svenska: INTE GÅ, SPRINGA, STÅ??  =)

Vilket innebär att här sitter jag nu med foten i högläge och vad passar väl inte bättre då än att plita ner några rader på sin gamla blogg. Livet ter sig ändå inte så illa, man har privatchaufför vid alla resor och blir däremellan uppassad på minsta vink av närmast sörjande. Det enda orosmolnet kan väl då vara vikten som ständigt ökar av allt stillasittande, men det går väl till sig det med, när man då nån gång kan springa igen.  =)

Tack alla ni som mailat till mig under vårens tystnad!   <3

Roligt att ni vill läsa bloggen, trots bristen av uppdateringar emellanåt... ;)