ElakaEva

Jag har alltid haft en förkärlek för barnsliga låtar, ju tramsigare desto bättre. Släng in ett trallvänligt, återupprepande bollebompasound och jag är fast. Gangnam Style har bara ersatt Holly Dolly, Cartoons och Crazy Frog.

De sätter sig lätt i huvudet och blir ju inte lättare att bli av med då radiokanalerna envisas med att köra samma låtar timme efter timme. "Bandit Rock - Vi spelar hur ofta vi vill!"

Numera börjar jag min morgon med "Ylvis - The fox" och dansar lite lätt. Efter morgonkaffet såklart! Finns väl ingen jäkel som kan dansa, prata eller använda andra kroppsfunktioner innan den första koppen...

http://www.youtube.com/watch?v=jofNR_WkoCE

 Ni kommer väl ihåg att dansa!  Alltid bränner det ju nån kalori..... ;)

Höststormar, regn å rusk, vet inte om det enorma Tina Turner håret är att föredra framför den dränkta kattlooken. Försöker hitta ljuspunkter i tillvaron för att inte dra ned rullgardinen och gå i ide fram till våren. Jag är helt övertygad om att jag i ett tidigare liv har varit en lagom tjock björnhona, som bara roat sig med att sova och äta under vinterhalvåret.

Putsat fönster i helgen, svischat upp nya gardiner och slantat in en ny ljusbricka till bordet. Lilleman konstaterade att vardagsrummet nu känns väldigt "Ringaren i Notre Dame", vilket gjorde att jag kunde konstatera att jag lyckats med min uppgift. Än saknas några små detaljer, men inredning kräver sin tid för att uppnå perfektion. Vilket sambon på lördagen fick känna på, då vi tillbringade 45 minuter inne på Indiska för att komponera den perfekta ljusbrickan. Sambon tyckte att alla kombos var precis lika snygga och gav mig återkommande "Köp eller Gå-blicken" med gestikulerande klimakteriesvettningar.

Jag fick helt enkelt ge mig när han sa att "om jag bara fick ta en enda sak med mig till en öde ö, så vore det den ljusbrickan älskling!"

Nu går allt i lila, men jag tittar fortfarande lite åt orange. Sambon är inte med på höstens modefärg, trots att jag påpekat att det är absolut sista svängen för lila nu. Helt hopplöst ute!

Dock är jag övertygad om att efter julens röda kulörer så kan man säkert smyga över det lite försiktigt till brandgult!   ;)

Glöm inte paraplyet! 

Googlade på "medelålders"... För vart femte år som passerar så tycks medelåldern liksom flytta fram sig ett halvt decennium. När har man egentligen nått medelåldern?

"Medelåldern är levnadsåldern mellan ungdom/ung vuxen och ålderdom. Medelåldern träder in i den tredje fjärdedelen av den genomsnittliga livslängden.

Vilket innebär att om jag nu blir 100 år gammal så infaller min medelålder mellan 50 och 75 år. Kastar jag däremot in handduken redan vid 60 så var min medelålder mellan 30 och 45??

Enligt Collins Dictionary är "Medelåldern" något som vanligtvis anses inträffa i åldrarna 40-60 år. Oxford English Dictionary menar att det är i åldrarna 45-65 år. US Census säger att medelåldern infaller i åldrarna 35-50 år och enligt Stora Familjeläkarboken är medelåldern 50 till 70 år.  

Det är en skillnad mellan kronologisk medelålder och biologisk medelålder, som kan vara mycket individuell och variera beroende på kön.

Jag bestämmer mig för den individuella åldern och inser att jag nog fortfarande är en instabil och mycket hormonrubbad tonåring.

Passade samtidigt på att kolla upp mitt BMI, som det så fint heter... HA! Vad säger det? Jag tror att här måste man också räkna mer individuellt. Vad bestämmer vad som är medel? 

Jag skapade därför min egen lilla uträkning för att konstatera sin vikt vs ålder vs fetthalt.

Om man dividerar sin vikt med sin ålder så får man ett medeltal. Ju lägre tal desto bättre. Det innebär att jag har faktiskt numera har ett snyggare tal än Prinsessan...

Har man dessutom långt hår får man dividera det en gång till!   ;)

Jaha, å vad kan vi lära oss av detta?

Who gives.....  ;)

Modellsoffa = Nyare modell av soffa som man kan bygga och variera för att passa allas hem, små som stora vardagsum, gärna med schäschlåång, (hur packad var den som kom på det ordet? Orkar inte googla på stavningen...)

Modulsoffan har som oftast för kort rygg och hårda armstöd för att vara bekväm, vilket innebär att man måste halvligga i den, vilket i sin tur generar till att alla sittdynor glider ut och man måste alltså bygga om, snygga och rätta till sin modulsoffa efter varje sittande människa.

Bygg din egen soffa alltså, varje dag..

Ja må va gammalmodig, men var tog de stora blommiga hörnsofforna vägen, med fluffiga armstöd och matchande kuddar?
 

Promenerat, hajkat och orienterat sammanlagt 11 mil sen den 1a september. Resultatet har blivit en viktökning på 1,5 kg!?

Något har gått snett i min budget och funderar nu på om jag är skendräktig, vilket också kan stämma då jag nu tangerar samma viktnivåer som på trappan till Prinsessans förlossning. 

 
Lilleman tröstar och säger att "en mamma ska vara tjock och bullbakande". Jodå ok, men för den delen behöver den morsan inte ha en mage som en jäsande bulldeg?
 
Igår åkte således chokladkakan fram, ja menar Fuck It, ska det ändå vara på det här viset så ska jag minsann visa vågen vem som bestämmer och styr detta skepp, som antagligen kommer att gå på grund av sin vikt och storlek nån gång under senhösten.

Alternativt håller jag på att förvandlas till en kvinnlig form av Hulken, då man alltid kan trösta sig med att muskler väger mer än fett...

Det kan också vara den överansträngda och svullna foten som jag numera släpar efter mig när jag drar mig fram...

Hela livet har jag lidit av någon slags samvetsbulimi. Hur man än gör så har man ju arslet bak, någon som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, någon som inte lyssnats på eller fått uppmuntran, hjälp och stöd.  

I 20-års åldern så gick telefonen varm, dagar som nätter, och jag hade förvandlat den lilla lyan till en akutmottagning för problemlösning. Jag var den egenutnämnde kuratorn, som dygnet runt kunde sätta allt åt sidan, för att i ett maratonsamtal lösa allehanda kriser och världsproblem.  

När klockan slagit 30 år startade jag mitt eget 12-stegsprogram för att kurera min sjukdom, vilket inte landade i god jord hos alla. Jag möttes ofta av rådet att: "Du måste ju prioritera!" när jag talade om att det just nu var lite för mycket omkring mig och jag inte hade möjlighet att "ställa upp". Lyssnade man mellan raderna så var ju andemeningen egentligen: "Du måste prioritera Mig!"

Vid 40 så förändrades livet med uppbrott, nya familjekonstellationer och samvetsproblem. Hur klarar barnen det? Exmannen? Familjen i spillror? är det ett misslyckande? Hur ser världen på detta? Gör jag rätt i att tänka på mig själv? Har jag nu gått över i samvetsanorexi?  

Receptet är inte självklart, men en bra väg att gå är att se till kvalitet istället för kvantitet. Var närvarande under dina möten, med dina barn, familj och vänner. Delta inte bara, utan var där med din närvaro till 100%.

Detta gäller väl för hela livet, att inte bara delta... Tänk framför allt på vad som gnager i samvetet rörande dig själv: Gör du rätt mot dig själv, lyssnar du och ställer upp på dig själv?

Som vanligt, det handlar ju inte om att delta - det handlar om att vinna!

Som sambon deklarerade imorse:  

88 miljoner kronor på travet idag, jag är helt säker på att jag kommer att vinna!  

Och jag är helt säker på att jag hört den förut...  

Sms-konversation Kimpan vs Mamsan, efter att Kimpan städat sitt rum hos fadern i Domsjö.

 
Kimpan:  Jag hittade ett gäng böcker, "Isfolket". Ska jag ta dem till dig eller?
 
Mamsan:  Eller lämna dem till Kattis?
(Som faktiskt är den rättmätige ägaren av böckerna och den han lånat dem av..)

 
Kimpan:  Ok, det kommer att bli en intressant konversation: "Hej, jag städade mitt rum och hittade böcker jag lånat av dig för 10 år sedan.."
 
Mamsan:  Skratt, å du tycker att min vinkel på samtalet skulle låta bättre?

"Jo, hej, min son städade rummet och hittade böcker som han lånat av dig för 10 år sedan.."
 

Kimpan:  Nevermind, låter lika dumt..
 
Mamsan:  Du kanske borde städa rummet oftare..  J

Gjorde mig en annorlunda tripp till huvudstaden förra veckan. Seminarium med Microsoft var huvudattraktionen och därefter lite bus för de som handlat mest Bill Gates produkter under perioden. 

Lyssnade på föreläsaren Eric Thyrell, en riktigt underhållande inspirationskälla. Kolla gärna in hans Facebooksida: "Våga Tänka Stort".

Därefter bar det av för ett möte med Paolo Roberto och ett träningspass Crossfit. Hade ingen större koll på vad just den modellen av träning skulle innebära, men hade hört att man tävlar mot sig själv. Det lät ju faktiskt helt ok, bara man rör sig lite fortare än vanligt så har man ju vunnit, eller hur? Och jag kände att här behöver jag nog inte anstränga mig så himla mycket för att komma på prispallen.

Paolo var trevlig och berättade sin livshistoria, men när vi konverserade undvek jag ändå att nämna att jag tillhörde religionen LCHF. Såg nämligen på TV för en tid sedan att han med spottet fräsande ur munnen klankade ned på min tro och myntade uttrycket: "LCHF = Lazy Celebrities Hate Fitness". Så det var liksom inte läge att ta upp ämnet.

Själva träningspasset finns det inte så mycket att orda om, jag försökte maska och höll mig lite undan, Paolo skrek "Kämpa" och såg helgalen ut. Mellan flämtningarna kunde man i dimman faktiskt skymta bilden av "Sveriges farligaste ungdomsbrottsling: Kungen av Kungsan", så det var ju inte läge att sätta sig å ta igen sig en stund...

Efter passet kunde jag konstatera att jag vunnit mot mig själv och säkerligen också slagit något världsrekord som aldrig skulle tangeras igen. Killen intill låg på marken och väntade på ambulansen som skulle frakta honom till SÖS för att se om hans avslitna hälsena. Glad att ha kommit undan med livet i behåll så var det äntligen dags för middag.

En aningen sliten skara med pågående eftersvettningar samlades på PS Matsal för middag. Här skulle det tävlas i matlagning i olika lag, Paolo var domare och Kajsa Bergqvist dök upp och höll i en vinprovning innan maten. 

Lagom lulliga efter en handfull glas vin så delades det upp lag och alla fick var sitt kök med långa vassa knivar. Fyra rätter skulle tillagas och jag landade med ansvaret för pastan. Det hackades, fäktades och konspirerades likt vilket Master Chef program som helst, medan jag bad en tyst bön att pastan skulle bli "al dente". Karln är ju italienare, så det gick ju inte att slänga fram vilken sladdrig och överkokt måndagsspagetti som helst.

Pastan blev riktigt lyckad. Den vann till och med Paolos hjärta och vi korades till kvällens vinnare. Jag slevade i mig den kolhydratrika pastan med en oändlig tacksamhet att priset för vinsten inte var ett årskort på Crossfit.

En riktigt trevlig dag och kväll alltså. Dagen efter vaknade jag med riktigt ont i magen. Tänkte att det kunde varit pastan, då man inte är van så kraftig mat numera,  men när värken började sprida sig till muskel efter muskel så insåg jag att det var bara början på århundradets träningsvärk....

Träning ger färdighet... å en jäkla träningsvärk!  J