ElakaEva

Då sambon, efter mer än en nätt liten viktökning, inte tycker att han tillhör Toyboy-genren längre så bestämdes på det nya året att här skulle det bantas, tränas och byggas muskler inför Beach MMXII.


Att de första dagarna på året också medförde en födelsedag som kastade över honom på andra sidan det magiska strecket och rakt mot 50-årskrisen gjorde inte saken bättre. Mindre än hälften kvar till femti bast kan ju vara nog så skrämmande, dock är ju allt relativt och i mina ögon så ser jag bara tillbaka på den övergången med ett lugn. Det finns värre milstolpar att passera på vägen, men det törs man väl inte nämna...


Sagt och gjort, det smärtfriaste verkade ju simning och där fick han genast en villig sparringpartner i Kimpan. Jag tänkte för mig själv att "det här kommer att göra ont Darling", då jag vet att sonen är som en fisk i vattnet och drar lätt en 40-50 längder i rask takt.

På tisdagen simmades det då friskt. Båda ville nog visa sig på styva linan för det var två lätt skadeskjutna hjältar som efter badpasset hasade sig fram till middagsbordet. Sambon hade ont i ryggen och Kimpan en ihållande kramp i både vänster fot och höger ben. Jag meddelade grabbarna glatt att det här skulle nog släppa under det väntande onsdagspasset...  ;) 

För på Casa Der Aasen, här gör vi allt "ALL IN" liksom. Ska det tränas, ja då går vi in hårt och sen ökar vi!

Imorse lämnades då skadeanmälningar in på sambons kramp i fingrarna. (Hålls fördelaktigt ihop vid armtag) och sonens skadade ben. Men jag gaskade minsann upp dem och sände iväg dem med badbyxor och handdukar. =) 

Just dessa attribut kan vara nog så svåra att få med sig i morgonpackningen, vilket kan medföra en negativ simupplevelse. Sambon har för vana att slanta in nya badbrallor inför varje vistelse på det lokala badhuset, då dessa har en förmåga att bli bortglömda och därefter landa på låneavdelningen.

Simning är inte en billig sport ska ni veta!

Själv har jag nu lyckats dubblera min vikt med 50% på tre år, vilket är en ganska hyfsad ökning och rent statistiskt innebär det ju att jag inom några år kommer att vara en ganska bastant kvinna.

Jag tycker ju inte att träning är så kul och tycker om att äta ALLT som är gott. Vid minsta tanke på att banta blir jag vrålhungrig, får pms och chokladnoja.

Under mina graviditeter har jag inte som andra varit beroende av morötter, salta kex eller lakrits. Nä, här har knaprats chokladkakor, dumlekola och nougatstänger i parti och minut. Glass i stora lass har skyfflats in mellan kräkningarna och morgon-illamåendet. Det kan ju också ha varit en av orsakerna till att mitt illamående inte bara varade på morgonen, utan mer som ett allmäntillstånd under nio månader.

Hela mitt liv har jag jojobantat med viktväktarna. Flygvärdinnorna, bantningspulver, soppor, och algextrakt. Alla förekommande bokstavs-kombinationer man kan lägga på en diet har styrt mitt liv. Som oftast endast under ett par intensiva dagar, innan jag åter igen tröttnat och återgått till mitt vanliga liv och intag.

När jag så blev sambo åkte skylten "ALL RULES ARE OFF" upp och det skulle mysas och pysas i soffan med rödtjut och den där jämarns osten och kexen. När grabbarna är hos oss ska det fredagsmysas och när de inte är hos oss så nog fan ska det mysas då också. (läs här "mysas" som "ätas".) Här myses det naturligtvis med stil, så förutom ostbrickan tillkommer också choklad, nötter och eventuellt chips med tillhörande dip. 

 

Men, efter ett antal läkarutlåtanden, rappningar från både läkarkår, älskade systern, arbetskamrater och vänner, så har jag insett att det höga blodtrycket och den bristande konditionen på något vis bör åtgärdas, så jag bestämde mig härom veckan att det var dags att börja promenera. Fick omgående ont i foten och nu haltar jag runt här sen två veckor tillbaka.

Kanske i väntan på att anfallet ska gå över...

Ha en toppendag därute!!

Tänker på dig Majsan!  <3

1a advent... Idag inleds juletiden, en tid som för många innebär stress, prestationsångest och överkokt knäck. Själv har jag aldrig riktigt drabbats av julångesten och min mors alla måsten har inte heller kletat av sig på det svarta fåret i klanen. När barnen var små så gjorde vi precis allt det som är kul kring jul, pyssel och godsaker. Vem blir egentligen glad av att ha ett fat hemgjorda och orörda "dyngtrampare" på julbordet år efter år, då ingen äter dessa? Nä, jag jäktar inte och jag har ingen ångest över jul!

Låter vackert eller hur...

Min mentala advents-breakdown gjorde jag bort redan tidigare i veckan. Då min före detta svärfar sen 25 år tillbaka gick bort förra helgen. Tragiskt och trots lång sjukdom kan man aldrig förebygga eller inställa sig vid tanken förrän det oförklarliga har inträffat. Då jag alltid är den starka och sällan fäller en tår, (åtminstone inte så det syns), ska alltid fixa och dona så att alla mår bra runt omkring mig. Då detta blir en omöjlighet och när inga "det ordnar sig" eller "allt blir bättre" fungerar, så ramlar jag platt, energilös och känner mig otillräcklig.

Då fanns det bara en sak att göra, -  JUL tammefan!!


Så i måndags när sambon ringde hem vid fyrasnåret och undrade vad jag pysslade med, ryggade han lite när jag förklarade att jag klädde julgranen. Samtidigt som julmusiken klingade på högsta volym i bakgrunden förklarade jag kort att "jag mår skit, låt mig göra detta eller ta smällen!!"

När jag inte finner energi måste jag alstra den någonstans och då passade det utmärkt att julpyssla lite. Ja, det är klart att vid närmare eftertanke så var det kanske lite overkill att dra fram granen, men allt åkte med i kaoset. Tomtar, adventsljusstakar, kökskåpsstädning, frysavfrostning, för att inte tala om kaoset i klädkammaren som legat över mig så länge. Har jag nämnt att jag borde vara tusenfoting, med tanke på alla mina skor? Allt redde upp sig under dagen och föll sakta på plats under kvällen.

Sambon, som nu har några år på nacken, fanns sig genast och sa att med tanke på julgranen så var det ju tur att det var 21a november och inte 21a april. Han inflikade också  i förbifarten att han skulle behöva jobba över till sent, den fegisen...  ;)

Ja, därför, så har jag heller ingen ångest över jul. En smärre katastrof till och det är bakat, klappat å klart i Der Aasenska residenset.  =) 

Skämt åsido, så som barn kan jag inte komma ihåg annat än en mamma som städade, bakade och matlagade skiten ur sig hela december, för att på julafton närmast ha självmordstankar och hela dagen försöka le lyckligt över att familjens samlats i år igen. I år har vi äntligen lyckats införa knytkalas och så dela på arbetsbördan.


En liten oro ligger förståss och gnager över vad jag ska få på min lott att tillföra på julbordet. Har lagt in ett önskemål om att få göra Janssons Frestelse, för där kan man väl bara sno ihop kryddade ansjoviskryddade sillfileer, lök, grädde och potatis. Piece of cake!  Kan man använda strips på påse tror ni?  ;)


Ja, hur än ni nu gör, glöm inte att mötas, ta vara på varandra, mys gärna med en lussebulle köpt på ICA och ABBAs färdiga sillburkar. Huvudsaken att ni myser och umgås. Människorna, vänner, nära och kära är ändå det viktigaste och vi vet aldrig hur länge vi får ha dem hos oss.



Ha en mysig advent allihopa!!




* Dyngtrampare = Grisfötter... Om det nu var någon som inte fattade den...   ;)

Rhodos är en av Greklands många öar med en storlek som Öland. Temperaturen kan ticka en bra bit över 40-strecket under juli och augusti och vi valde därav att åka till den västra sidan där det ska fläkta mer och också är känt som surfarnas paradis. 

Min rekommendation till den som funderar på att åka dit, ta med hårsnoddar, öronmuffar, solhatt eller alternativt rånarluva! "Fläktar" är ett understatement och du kan beräkna att tillbringa semestern på en helikopterplatta. Håll ett fast tag i drinken, solstolen, öron och peruk. Här blir du garanterat ful i håret!!


Jag har nedan satt ihop en liten ordlista för dig som funderar över en tripp till Grekland eller Rhodos..

All-Inclusive
Intressant att se hur folk "tankar" när det så att säga är helt "gratis" att förse sig med allehanda drinkar, öl, vin och små shots. Det resulterar under eftermiddagarna till en ganska munter skara turister som vinglar mellan pool, solstol och bar i en odör av gamla ölcoasters.

Det finns heller ingen måtta vid den återkommande utfodringen tre gånger om dagen, då många lastar sina tallrikar med pasta och sås, pommes och ris med moussaka, dolmar, kött och fisk, potatissallad och våfflor på varandra likt en gigantisk tårta.

Naturligtvis lämnas hälften åt sitt öde för resan till dessertbordet där man kan skapa en fantastisk dessert-pyttipanna av alla de läckerheter som bjuds. Här kommer naturligtvis tankarna till hur namnet "Kolossen på Rhodos" har uppstått...  ;)

All-Inclusive armband
Det genomskinliga armbandet kan enkelt plockas bort redan efter dag 1, då man redan solat in en vit rand på armen, som senare kommer att hänga med långt efter nyår.

Toaletter
Låses automatiskt när man stänger dörren och kan endast öppnas från insidan. Vilket ställer till med en del problem då många efter besöket lämnar dörren stängd bakom sig. Dörren förblir låst och personal måste tillkallas.

Många restauranger och barer har uteslutit toalettsitsar så det är ju tur att man en gång lärt sig stå upp för de enkla behoven. Detta blir dock lite trixigare för uppgift nummer 2... Använt toalettpapper får ej spolas ned utan ska lämnas i en papperskorg intill, trots att pappret ofta är så tunt att det smulas till obefintlighet i handen före användning.

Rött vin
Vet inte om det är på grund av värmen eller om grekerna helt enkelt är ociviliserade då de envisas med att servera ett glas rött kylskåpskallt. Alla viner får max en tvåa då all smak går förlorad.  =(

Ölstövlar
En Medium stövel är minst en liter och en Big är enorm. Small, vete fasen om det serveras överhuvudtaget. Notering: Tårna nedåt när du dricker - annars skapas ett slags baksug i glaset som ofta resulterar i en otrevlig överraskning. Ett plus är att det alltid ingår en fri skål snacks till ölen. Lär av det Sverige!

Moussaka
Lasagne, där man bytt ut pastan mot potatis och aubergine. Man borde kunna spajsa till den med bacon? Serveras i alla fall i timmerhuggarportioner.



Epta Piges med Ungdomens källa
Om man traskar igenom en 200-meters smal tunnel, helt i mörker och med kallvattnet skvalpandes en decimeter ovanför fotknölarna väntar belöningen "att bli tjugo år yngre" på andra sidan. Det var med en viss tveksamhet jag tog sambon med ner i tunneln..  ;)

Trångt och mörkt, tankarna gick naturligtivs runt hur många kryp jag skulle dra med mig ut när jag upprepande skrapade armbågarna längs väggarna. Väl ute på andra sidan, med rödnosiga tår, kisade vi solljuset mot varandra och ja, eller nä, vi var nog båda av samma årgång som stunden innan.


Rhodos gamla stad
En större borg som rymmer många restauranger och souvenirbutiker.


Kolossen på Rhodos
En kolossalbild av solguden Helios som byggdes omkring 284 f.Kr. Räknades som ett av världens sju underverk. Den ska ha varit placerad vid inloppet till staden Rhodos hamn, förstördes av en jordbävning och försvann därefter. De grekiska arkeologerna hävdar däremot att statyn aldrig kan ha stått där då dimensionerna på den fått gubben att gå ner i split mellan de pelare han stod på.

Idag pryds samma ställe av två hjortar av vardera kön. Hanen ser ut som en "Brat" då han har hornen likt en "backslick" eller alternativt springer i 200 km/h.

Akropolis
Bjuder på en fantastisk utsikt, när man väl trampat alla trapporna i 40 gradig värme, upp till den gamla tempelruinen. Här blåser det minsann inte!! De gamla grekerna skulle aldrig gått på trenden med Foppatofflan då vägen dit är brant och tillverkad av runda, blanka stenar lagda på högkant, för att på så sätt bilda en glashal stig i vackra mönster och färger.

Med Foppas plastdojjor på blir det som att promenera över ett lager glaskulor och besökarna halkade runt, likt Bambi på hal is, längs de branta stigarna utan räcken och med höga stup längs kanten. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi inte stannat till för ett par stärkande öl innan bergsklättringen. Väl uppe finner man pelare och resterna av ett antal boningar och tempel där man förvarade sina rikedomar, dock finns ingen bar så långt ögat når...

Lindos
Här är det Grekland man sett på bild. Små vitkalkade hus i ett myller av gränder, där grekiska damer kränger broderade dukar varvat med små turistshoppar och restauranger. Vi åt lunch på en av dessa söta små hak och bestämde oss i stundens iver för att testa alla Greklands läckerheter på ett bräde och beställde in en Sea Plate för Two.

Än en gång, tack till den som uppfann baguetten! En del har säkert tidigare hört mig nämna att man kan överleva länge på baguetter och rödtjut, om man nu skulle hamna i ett land där köket inte passar. Vilket jag nu ofta gjort...

Här blev då vitlöksbröd och öl räddningen då varken bläckfisk, calamari, jätteräkor, svärdfisk eller helfriterad småspigg gick ner. Jag kan för mitt liv inte äta det som tittar tillbaka på mig..

Sambon tyckte dock att småspiggen smakade likt pommes frites och festade även lös på de övriga delikatesserna från de grekiska havet. Musslorna var bäst.  ...Ett påstående jag aldrig trodde att jag skulle yttra..

Bargatan
Jag hade föreställt mig Rhodos ryktesbara bargata likt Las Vegas Strip, men det visade sig istället vara en trång gränd på några hundra meter där man tryckt in krogar och utehak på varandra. Man blir påhoppad varannan meter av någon inkastar-grek, som likt en inkastar-turk ska övertyga dig om att komma in och dricka just deras coctails. "Happy Hour - All Night - just for You!

JP från Paradise Hotel trängs med överförfriskade tjugoåringar och ett glas rött kostar lika mycket som på flyget. Nope, "Been there, done that" - Check!   Nu går vi vidare...


 

Pussel och Polkagrissolning
Hur solar man ben, mage och ansikte, men inte lår och bröst, då de redan blivit rödbrända av solen? Ja, vill du inte se ut som en Polkagris så är rekommendationen pusselsolning. Det krävs lite omsorg att få handduk att täcka bara vissa lemmar, speciellt i full storm, men det ger resultat. Annars finns det ofta fönsterbord att tillgå, alternativt ett rejält parasoll.

Min sambo hjälpte mig med den sedvanliga insmörjningen en kväll. Här gäller det att fukta de rödsvedda delarna och samtidigt försöka bevara den bruna färg som uppstått fläckvis. När han bearbetar rygg och ut mot armar utbrister han: "Shit, du ser ut som en gammal väska!" Skinnet bak på axlarna hade fått en smärre överdos av UVB och såg en aning slitet, rynkigt och mörkbrunt ut.

Perfekt, svarar jag, då kan du ju checka in mig på hemvägen, så får du dubbla platser på planet. Vi vet ju alla hur lite sittutrymme det finns på charter!!  =)

Hemma på Storgatan handlar det om att somna först. Inte för att jag och sambon någonsin skulle kunna hålla oss vakna längre än de datorspelande sönerna, men när vi väl stängt sovrumsdörren och laddat med något högst intressant  och som går att somna ifrån på tvn, då börjar kampen!

Min sambo hävdar att jag snarkar!?! Flickor snarkar inte, det vet ju alla! Kvinnor sussar sött likt små barn. För att övertyga mig om att så ändå är fallet har den rackarn till och med spelat in mig med sin mobiltelefon, men jag hävdar naturligtvis att man aldrig ska tro något man ser eller hör, ljud eller bild. Jag jobbar ju faktiskt i Mediebranschen!

Män snarkar däremot, det vet ju alla! Så även min älskade sambo. Vanligtvis med korta drag och som någorlunda lätt kan avhjälpas med en knuff eller baxning till framåtstupa sidoläge. Har han däremot intagit en enda ynka bira så brakar helvetet löst!

Han snarkar och rosslar likt en pråmstor valross med astmatiska besvär och vaknar till och med själv av oljudet eller om det nu är av syrebrist, vad vet jag? Dessutom växer han i storlek, tar upp mest hela sängen och blir helt orubblig ur ryggläget.

När jag en kväll inte kunde somna och dessutom inte kunde höra ljudet av tvn, då allt överröstades av ständiga timmerstockar som drogs fram och åter i sängen, tröttnade jag ooch placerade en kudde över ansiktet på honom.

Ljudet avtog omedelbart. Den ljuvliga känslan av tystnad blandades med oro över att jag kunde faktiskt dräpa honom där han låg under kudden. Så jag lyfte försiktigt på kudden och lyssnade..

Efter några sekunder drogs en stock som heter duga och jag en lättnadens suck. Avlägsnade kudden, då jag ändå inte kunde somna om jag nu måste ligga och lyssna efter andetag. Bestämde mig för att imorgon så somnar jag tidigt.

Min sambo tycker ofta att jag alltid är så trött och somnar tidigt..  ;)  <3

Over and Out, nu blir det äntligen semester, sol och värme några dar.

Hoppas solen skiner på er alla här hemma också! 

På lördagsmorgonen kom Lilleman ut på balkongen, där jag satt med en kopp kaffe och dagens första cig. Han tittar misstänksamt på sin mor och frågar: "Hur mår du?"

"Fint", svarar jag. Sonen undersöker mig fortfarande med en forskande blick när han tillägger: "Det ligger ett vinglas i tvättmaskinen!" Här ser jag samtidigt hur han tänker att är det formodligen blivit dags att skicka in morsan på torken...

Jag vet, att det INTE är jag som placerat ett vinglas ovanpå tvätten i den öppna toppmatade tvättmaskinen. Och om det inte är jag, så lär det utan större tvivel vara den på fredagskvällen lite lätt förfriskade sambon, som firade in sin semester och att han äntligen också får vara ledig.

Sambon nekar sig förståss hes och ville inte ta på sig ansvaret för händelsen. Lilleman spänner ögonen i mig och jag ser att han redan har dömt mig och utan rättegång. I samma veva kommer Kimpan in skrattande och erkänner att det var han som glömt glaset där på natten, då han på väg från datorn till diskmaskinen fick lov att göra ett litet "pitstop" i badrummet.

Vissa spelar sitt dataspel med stil då tydligen lite ost och vin går utmärkt till kampen att erövra världen. Från och med nu går sonen under namnet Napoleon..  ;)

Så skönt, tänkte jag, som faktiskt tvivlat lite på om det ändå inte var den förvirrade mamman i alla fall. De som känner mig väl skulle ju inte höja på ögonbrynen.  ;)

Samtidigt slår det mig, min son dricker vin? Ja, han har ju faktiskt åldern inne för att få handla på Systembolaget.

Satt på balkongen med ett litet kryss häromdagen och beskådade en kille springande i faslig fart nedför Storgatan. I hälarna rusar en polisman som återkommande ropar till honom att stanna. Polismannen fäller sin brottsling och sätter handklovar på honom samtidigt som polisbilen möter upp och ut kliver en poliskvinna att assistera i gripandet.

Spännande värre, tänkte jag, och började genast vattna blomlådorna för att kunna betrakta scenariot. Upptäckte att likaså gjorde grannarna på de flesta av balkongerna som vetter mot gatan och den rafflande incidenten. Vi hejade inte...

Polis, sirener och blåljus är alltid lite fängslande. Dock inte i det fallet då man har dem bakom sin egen bil.

Då det tidigare kostat mig X antal tusenlappar så sänker jag alltid hastigheten i Klockestrand. Likaså denna morgon i maj på väg till kontoret i Kramfors. Möter en polisbil och tänkte att det här gick ju bra, tills jag passerat bron över till Sandö. Där upptäcker jag till min fasa polis, med både blåljus och sirener, i backspegeln.

Stannar till vid kanten mot Räddningsgymnasiet, så gör också polisen och ut kommer två konstaplar som omgående placerar sig myndigt vid var sin framdörr. Riktiga godingar, tyckte Prinsessan i passagerarsätet. Jag såg hela livet passera revy, förbannade det glas rödvin jag lyxat med till gårdagens middag och tackade min lyckliga stjärna att jag fått på sommardäcken, så sent som två dagar innan.

Körkort och blåskontroll, polisyngligen utanför min sidoruta såg rätt bekymrad ut när han meddelade att bilskatten var oreglerad. Bilskatten, tack gode gud, tänkte jag, burrade lite med håret och rättade till hyllan.  ;)

Han tog mitt körkort tillbaka till "blågula" majan för en kontroll. Emma flörtar på med konstapel Höger som också strax lämnar oss för att dryfta vårt öde med sin kollega. Jag viskar till Prinsessan: "Vad gör vi?"

Min vindruta har efter ett stenskott en rejäl spricka på totalt en trettio centimeter och rakt igenom synfältet, vilket nog skulle generera en knäpp på näsan och en rejäl böteslapp. Och ja, jag skulle åtgärda detta vid tillfälle, men då rutan måste härda minst tjugofyra timmar efter fastsättning så har det aldrig liksom blivit tillfälle...

Hon svarar snabbt: "Jag går ut, lägger mig på huven och upp över rutan!" "Skärp dig", väser jag, innan båda konstaplarna återigen intar sina positioner på var sin sida om bilen. Ett steg längre fram och den trasiga rutan blir ett faktum..

Både jag och Prinsessan återgår till att burra med håret likt två feta duvor innan parning, medan jag konverserar med konstapel Vänster och förklarar hur i hela friden detta kunde gått till.

En firmabil, där skatteavin troligtvis åkt jorden runt vid företagets namnbyte, kommit bort med Posten p.g.a. adressändringen eller mest troligtvis betalats in på fel konto av någon sommarvikarie under april månad.

Konstaplarna skrattar och meddelar att detta bör jag ju snarast åtgärda och vi rullar vidare, lätt knullrufsiga i håret och med en lättnadens suck och en annalkande utskällning till The Big Boss.

Hur kunde de missa rutan?

Jo, jag gör det ju faktiskt varenda dag...   ;)

Jag har en stor tavla i badrummet föreställande den sedan länge avlidne skådespelaren James Dean och citatet " Dream as if you'll live forever - Live as if you'll die today". Den svarta tavlan i sig är billig alldaglig konst man finner i var och varannat hem idag och det var själva texten som fick mig att slanta in konstverket.

Efter mammografi och följande operation våren 2007 bestämde jag mig för att leva varje dag, att aldrig spara något till senare eller vänta till en annan gång. Livet är alldeles för kort och du vet aldrig vad morgondagen har på agendan.

Låter allvarligt, jag vet, men jag hör alltför ofta de som väntar...

Väntar på semester, jul, nästa år, bättre tider, bara vi gjort bort det här.., nästa vecka ska vi kanske... Varför vänta och leva sen, när livet rullar på för fullt precis just nu?

Lev alltid idag, ta ett bubbelbad och ett glas vin trots att det är måndag, åk iväg på en weekendresa fastän det inte är semester, ha picnic i parken och hoppa i höstlövens högar, stanna till och lyssna på fågelsången, lär dig spela piano, dansa salsa och tala italienska.

Gör det idag - Älska, skratta och tala om för dina nära hur mycket du tycker om dem! De finns de som väntat alldeles för länge...

Kram till er alla.

Solen skiner idag - Carpe Diem!!  =)

För drygt er år sedan fick lillebror sitt första barn, en helt fantatisk liten krabat och då det var längesdan vi hade några små kottar i familjen blev Axl Rose genast huvudpersonen och den största attraktionen vid släktens många sammankomster.

Prinsessan fick äran att bli gudmor till den lilla bajspåsen och har gått in för sin uppgfit med liv och lust. Hon, som aldrig tidigare visat något större intresse för barn, är numera ständigt pussande, bärande, matande och busande med det lilla livet. Jag ser en klocka som börjat ticka där, trots bristen av något rejält fadersämne med bra gener i nuläget. Men det kan ju snabbt förändras och då tar det nog inte alltför länge innan jag blir mormor.

Den här blonda ettåringen med stora ögon är ingen vanlig genomsnittsbebis utrustad med normal dos gullighet, dregel och babydoft. Nej, ni måste förstå, att den här grabben värmer som solen och havet en varm sommardag, skrattar kiknande likt en porlande skogsbäck. En fantastisk skapelse som alltid är glad, kramgo och ständigt på upptäcksfärd.

Han förstår ALLT man säger, trots att prinsessan benämnt allt han pekat på med hennes namn: EEMMA, för att han snart ska börja säga det. Lille Axl Rose är riktigt smart och även listig nog att utnyttja sin position. För den här lilla krabaten har fått upp hela tjocka släkten på tå, att snabbt uppmärksamma hans önskemål och lyda hans minsta vink.

- Vill du låna min mobiltelefon grabben? Självklart, sug gärna på den. Ring Tokyo, dregla eller surfa en sväng!

- Gillar du mina stora örhängen och mitt guldhalsband? Jaa, se så fin du blev med dem!

- Är du törstig, hungrig, uttråkad? Vill du flyga, busa, låna bilen eller ska vi sjunga?

Det är ju dock tur att föräldrarna till den underbara skapelsen är lite tuffare än oss andra i Axl Fan Club.

Ja, livet ter sig ganska enkelt och bekymmersfritt för den som är liten och visst ska vi väl ge dem all kärlek vi kan och skapa de största möjligheterna för dem på vägen.

Jag säger bara: Ta hand om honom och njut av tiden! Allt går så fort och inom kort har han förvandlats till en gänglig och finnig tonåring med hår på tårna likt en Hobbit. Men fortfarande då, kommer han vara den mest älskade och gulligaste varelse ni någonsin sett! Så är det bara! <3

Kimpan har i dagarna blivit antagen till Umeå Universitet. Nu blir det en tvåårig högskolexamen och en nyutexaminerad Naturguide någonstans på våren 2013.

Det finns nog ingen som känner Kimpan som höjer ögonbrynen över karriärvalet, då han redan som liten alltid tjavade runt med förstoringsglaset i ena handen och en burk att stoppa småkrypen i den andra.

Jag minns speciellt en sommardag då vi hade tagit upp barnpoolen på altanen och barnen badade glatt däri. Plötsligt tjuter Prinsessan som om kniven satt i henne och stampar vatten i kaskader. Jag ser Kimpan krypa fram, han hade ännu inte börjat gå, plockar upp spindeln och hålla upp den mot den skräckslagna Emsan. Kimpan visar sin två år äldre syster insekten mellan tummen och pekfingret med frågan:  "Däh?"
Prinsessan plaskar för livet och skriker åt honom att ta bort den.

Vi promenerade ofta, jag och Prinsessan längs vägen med Lilleman i barnvagnen, Kimpan alltid längs diket.. Det gick aldrig att skynda då allt skulle upptäckas och varje sten lyftas. För därunder kunde det ju finnas en skatt. Vilket för honom innebar en skalbagge som genast skulle huseras i en liten låda i det Wiklundska hemmet.

Han ville så gärna gå på Mulleskolan likt sin syster, men var för liten. Tillslut hittade vi Småknyttarna, där han fick vandra med sin kompis Sandra, fika festis och upptäcka myrstackar.

När Kimpan kom i lågstadieåldern så var uppsatser inte hans starka sida. Kim var ju lite lat av naturen och i Veckoboken, där hela veckan skulle summeras, tecknas ner och signeras av förälder, stod det alltid med spretiga versaler och väl kopierat från föregående sida: "ALT ER BRA JAG SAKNAR MIN MAMMA" När det däremot kom till att skriva om djur så flödade fantasin och jag fick läsa om både ekorrar, hundar och en och annan älg.

När vi bodde på tredje våningen i lägenheten hade Kimpan i samarbete med sin bror samlat litervis med grodyngel i glasslådor. Jag vägrade naturligtvis att ha det illaluktande slemmet inomhus utan de fick ställa lådorna på balkongen. Det gick ett par dagar innan vi konstaterade att lådorna var tomma. Hela balkonggolvet var fyllt av små grodfotsavtryck, så antagligen hade de små Kamikazegrodorna hoppat femton meter ner till en säker död. Sonen var naturligtvis otröstlig...

Ja, allt skulle studeras och huseras och det var mer än en gång jag hittade mina dyra Tupperwarelådor på altanen med sönderskurna lock, för att på så sätt släppa in syre till de inneboende hyresgästerna.

Tre år på Nordviks Naturbruksgymnasium blev det sedan med Miljö, Naturvård och en hel del jordbruk, och nu ska det tas ytterligare ett steg ut i vildmarken. Hörde att första veckan skulle tillbringas i Abisko.  =)

Kimpan, jag är så stolt över dig och allt du tar dig för. Allt man vill klarar man och jag känner ingen så stark som du!

Jag älskar dig, inte bara för att du alltid är så positiv, även om det varit tufft ibland, utan för att du är DU och det kan ingen någonsin ändra på!   <3

Sambon berättade imorse att han haft mardrömmar under natten. Han vaknade till av att han kände något som kröp över huvudet. Tittade sömndrucket på mig som sov, med en spindel stor som en knytnäve, promenerandes över min panna. Han slog till spindeln som gjorde en saltomortal ner på golvet och in i hörnet. Han fick därefter kliva upp för att se efter om den var kvar och naturligtvis hade det stora krypet gått upp i rök.

Ska man tyda hans dröm så betyder att drömma om en spindel att man inte ska låta sig slås ner av sina motgångar, utan envist fortsätta mot det hägrande målet. Kryper spindlarna på dig i drömmen kommer du inom kort att ärva en större summa pengar. Om man nu tror på sånt förståss...  ;)

När jag för många år sedan väntade Lilleman så vaknande jag också upp av att jag drömt att något promenerade på mig. Jag tyckte också att jag såg något med många ben springa över min kudde, men här bestämde jag mig för att besten verkligen var en dröm, la mig ner igen och somnade om.

Kvällen efter sitter jag och dåvarande äkta maken framför tvn när något fångar min uppmärksamhet ovanför tv-apparaten och på den vita väggen. Den största spindel jag sett i frihet flanerade i sakta mak längs vår strukturtapetsbelagda vägg och upp mot taket. Så här efteråt kan jag säga att det var en himla tur att monstret gick på väggen och inte på mig. Då hade jag nog inte skrikit och fäktat, utan bara dragit sista sucken, dött på fläcken och i tysthet.

Panik och kalabalik utbröt naturligtvis och min exman, som inte heller tycker så där överdrivet mycket om insekter, fångade tillslut in den objudne gästen i en burk.

Då jag insåg att nattens dröm kanske inte var en dröm och att vi möjligtvis sovit tillsammans med denne tredje part så flippade jag naturligtvis ur helt. Gravid och med hormonerna sprutandes ut genom öronen så väckte jag Prinsessan och lille Kimpan, packade raskt ihop de nödvändigaste och flydde hals över huvud med man, barn och katt för att husera hos svärmor.

När lugnet lagt sig så åkte vi dagen efter hem för att syna monstret i burken på köksbordet. Vi tog burken till tropikhuset Norrlands Ark i Arnäs som blev mäkta imponerade och sände vidare krypet i förseglad box till Naturhistoriska Museet i Stockholm.

Efter någon dag ringde museet också upp och ville veta mera om vår natur och flora kring huset, då de konstaterat efter obduktion att detta troligtvis var en utrotningshotad variant av Vargspindel.

Vargspindeln har gulsvartrandiga håriga ben, kan bli upp till 8 cm och har fått sitt namn eftersom den istället för att använda nät, springer och fångar sitt byte. De har utmärkt syn, och jagar främst på dagarna. Honan bär med sig äggsäcken tills den kläcks och bär sedan ungarna på ryggen ett tag, matar dem med stora byten som hon dödat och tuggat till dem.

Bett kan vara smärtsamt och skapa infektioner för känsliga personer. Det finns inga rapporterade dödsfall av bett från vargspindlar, men en fullvuxen hund kan dö inom några timmar. Vissa arter av Vargspindlarna lever på den giftiga Aga paddan. Ett bett leder till att paddan dör inom en timme.

Då honan kan lägga hundratusentals ägg så blev det en rejäl dammsugning innan vi kunde flytta hem igen. Forskaren från Naturhistoriska ringde upp nån gång igen med förhoppning om att vi skulle stött på några fler exemplar. Då denna stackare fått sätta livet till på sin sista resa mot huvudstaden. Jag svarade att om så skulle ske, så kunde de få hela huset av oss, för att där i lugn och ro kunna studera arten vidare. Vi skulle inte bo kvar!

Min spindelfobi är sedan dess klart botad. Finns inte en normal, svensktalande insekt som kan skrämma mig idag. Men, om jag drömmer och vaknar upp, så tar jag inte alltid en dröm för en dröm...

I den ständiga jakten på föda och med den eviga frågan: "Vad ska vi äta idag?" gjordes en visit på Willys Stormarknad i veckan. Nu låter det som att här veckohandlas och planeras det minsann, men i själva verket tillbringar jag lika mycket tid där som Elin, som faktiskt har en heltidstjänst på butiken.

Själva shoppingrundan förflöt i sakta mak, trots att man aldrig hittar något numera då de byggt om. Hittade väl ingenting innan heller, men nu kan man i alla fall skylla på omstruktureringen. Det har ju varit lite av mitt dilemma; borttappade kundvagnar och ungar. För att inte tala om svårigheten att hitta bilen på parkeringen? Eller hur skämmigt det är att handla en halv kundvagn och sedan vid upplastningen i kassan upptäcka varor i botten som inte är mina? Jag ser mig själv slanta in både blöjor och hundmat bara för att slippa skammen och trots att det inte stått med på inköpslistan. Därför ser jag numera ofta till att ha någon av mina arvingar med mig på affären.

Dagen till ära shoppade vi lätt i kundkorg, prinsessan och jag. Väl framme vid kassan och själva paketeringen låg mina varor längst upp på bandet, då kunden innan måtte varit sjubarnsmorsa och tog upp större delen av bandbredden.

Jag kilade in mellan kassorna och började stapla in mina fem-sex livsmedelsprodukter i kassen. Ett litet butiksbiträde dyker genast upp i passagen in till kassan och meddelar med skrattande blick och ett stort falskt irriterande leende: "Ursäkta, får jag bara komma förbi och fram?"

Visst, svarar jag, lämnar de återstående varorna och baxar mig ut. Hon fortsätter le, den lilla sommarvikarien, passerar mig in till kassörskan, klappar henne på axeln, skvallrar något snabbt, skrattar och vänder sedan tillbaka igen.


Jag makar mig tillbaka och hör inom ett par sekunder rösten bakom mig igen: "Ursäkta, om du bara vill flytta dig igen så att jag kommer förbi och fram?" Nu ler människan ännu mera och jag får lägga band på mig för att inte bita av henne huvet, där hon fortfarande hånleende väntar på att jag ska gå upp i rök så att hon kan skvallra vidare. Med vänlig, men dock myndig "nu-lugnar-du-ner-dig-jävligt-noga-serru-röst" svarar jag henne med ett leende: ELLER, så väntar DU tills jag har plockat mina pryttlar så kan du kuta här hela dan sen!"

Dottern möter mig vid utgången, då hon stannat kvar i kassadelen för att köpa cig. Hon tittar forskande på mig och säger: "Jaha, jag behöver inte ens fråga vad som hänt, men du ser ut som en bredkäftad groda som svalt en katt."

Jag ler fortfarande när Emma hittat bilen. Såna där små kissemissar, dom slukar jag gratis, bara för den uppfriskande känslans skull!  =)

Det finns flera varianter av fritidsfiskare och så även i vår familj. Sambon fiskar inte alls. Har sett ett tilltrasslat spö med en rulle bortom all räddning i förrådet, men som den goda sambo jag är så har jag aldrig nämnt fyndet.

Vi har entusiasten som lessnar på två röda. Lilleman rusar ner till vattnet (ofta så långt ut att han fyller gummistövlarna), trycker på ett drag, kastar ut fem gånger och konstaterar sedan att här finns det ingen fisk, bara små aborrar - inget att ha! Är det fika snart?

Prinsessan, som bär tre par långbyxor + långfillsingar, ett halvdussin tröjor och kan inte röra sig så mycket på grund av helfodringen som ska förhindra att eventuella mygg, knott och andra småkryp ska hitta henne. Dessutom tycker hon ju inte om lukten av myggmedel! Hon sätter sig till rätta på en sten, väntar in att brodern riggar hennes metspö och metar sedan lite ointresserat samtidigt som hon både spelar på mobilen, mailar och uppdaterar sin Face Book kontinuerligt.

Sedan har vi då Kimpan, "Storfiskarn" och stöttepelaren i sällskapet. För utan honom har det varken agnats, trasslats ut linor eller brutits nacken av eventuell fångst. Han både metar, kastar, smyger i vassen, skiftar drag och filurar i tyshet över hur han ska överlista sitt byte. Dessutom drar han sig av någon underlig anledning lite avsides, ifrån oss andra skrattande och hojtande söndagsfiskare...  =0

Emellanåt dyker han upp likt Rambo bakom ett träd eller en buske och delger viskande heta tips om hur man ska bättra på sina chanser till fullkomlig fiskelycka. Nu hinner han då inte fiska så mycket själv, då mesta tiden går åt till att trassla ut de övriga familjemedlemmarnas dilemman med krok i botten, krok i träd, trassel på rulle, fisk på krok samt krok i byxa.

Jag själv, njuter av stillheten och att umgås med barnen. Efter att Kimpan riggat mitt spö med korrekt drag eller agn, då jag inte kan ta maskbajs under naglarna, kan jag stå och kasta i timmar. Känna lugnet, tystnaden och närheten till naturen. Enda avbrottet kan bli när det rackarns draget fastnar i någon björk eller rullen trasslar till sig, men då sänder jag bara röksignaler efter Storfiskarn och skyller sedan på att spärren på rullen måste hakat upp sig eller att jag plötsligt blev yr av all Djungelolja jag smetat på mig..  ;)

Storfiskarn undervisar gärna oss andra "Newbies" i fiskafängets konst, som härom kvällen när han visade fiskedrag för sin bror, laddar en jigg och deklarerar "varför jag gillar jiggen är att den går att kasta så långt!" Sagt och gjort, Storfiskarn drar iväg sin jigg, linan går av och jiggen, den landar i mitten av Mosjön och sjunker därefter till botten.

Wow, skriker Lilleman, de va långt! Och skrattar så tårarna rinner..

Det spelar ju ingen roll om man får någon fisk, huvudsaken att man har roligt!!   =)

Står och lägger dagens makeup i badrummet. Hör att nyckeln sätts i ytterdörren, vrids om till häften och sedan blir det tyst. Efter någon minut öppnas dörren och in kommer dottern. Hålögd och som en skugga av sig själv, med mobilen i handen och fullt fokuserad på skärmens aktiviteter. Jag skrattar och frågar om hon stannade till i hallen för att baka och hon svarar trött att "ja, jag har inte sovit en blund inatt".

Och varför sover inte prinsessan om nätterna? Jo, hon har installerat appen för Face Bookspelet Bakery Story på sin mobil och detta äventyr kräver ca 24 timmars uppmärksamhet per dygn.

- Jag längtar tills att jag kommer till level 10 för då kan jag investera i en ugn till och baka samtidigt i tre ugnar, suckar hon, samtidigt som hon fortsätter sitt plippande på skärmen.

- Vi måste åka och hämta grabbarna på en gång, säger jag.

- Ska bara möblera om först, mumlar dottern från vardagsrummet.

- Va? Möblera om? Jag antar att jag hört fel...

- Måste få plats med mera bord. Har mycket folk som ska köpa kakor, svarar prinsessan vidare.

Är detta framtiden? Har vi så mycket tid över idag att vi väljer att lägga den på så banala ting som mobilspel och appar som vi aldrig skulle ens skänka en tanke om vi var tvungna att använda dem på en dator?

Scenen påminner en aning om 90-talets Tamagotchi (datadjur) som skulle matas, roas och rastas. Som den goda mormor man var till den lilla dinosaurien så utfördes detta korrekt medan prinsessan var i skolan. Tills en dag då något annat antagligen pockat på min uppmärksamhet och plötsligt avkomman låg "uppne å dö" på skärmen. Tack och lov var det bara att starta om den lilla rackarn och mata utav helvete innan lillan kom hem och upptäckte bortfallet.

Facebookspelen och apparna av idag kräver dock ett visst nätverkande och samarbete. Ensam är inte stark! Bagarn tjatar på övriga familjen, och har även erbjudit mig att hon kan installera ett eget litet bageri på min mobil, så att vi alla kan hjälpas åt att baka och sälja kakor.

Sambon å andra sidan sänder inbjudningar till någon mer våldsam variant av FB-förströelse där han akut behöver kollegor som kan ge honom kristaller.

Jag bråkar på sönerna att gå in och bättra på mitt Friendscore på Bejeweled för att uppnå den magiska siffran åtta miljoner och därigenom tjäna 100 000 coins. För då är väl den eviga lyckan gjord, eller?..



Solen skiner därute idag. Lämna datorn, gå ut och njut i solskenet!

Det är ju en härlig dag!  =)

Jag har en vän som jag tycker mycket om. Ingen jättenära vän, men en tjej som jag gillar helskarpt och ofta påminner mig om min syster. Denna tjej har en stark tro och tillhör en församling som valt att sprida sitt budskap genom dörrknackning och därigenom blivit ett ganska impopulärt gäng i stugorna.

Inte en enda gång under de år vi känt varandra har hon fösökt att omvända mig eller proklamerat att hennes tro är den enda rätta. Hon svarar alltid sakligt på mina frågor och funderingar och är för övrigt en glad och sprallig tjej likt många andra.

Själv är jag Ateist, tror inte på något "förräns" jag ser det och på så vis har både Gud, spöken och tomten fått ge vika för de saker jag kan ta på och se med egna ögon. Trots detta är jag bara en av två jag känner som läst bibeln från pärm till pärm under min tonårstid av ren nyfikenhet. Så ingen kan säga att jag inte gett grabbarna en ärlig chans!

Att ha en tro, vara med i någon slags församling, måste väl vara som att delta i vilken klubb eller förening som helst? Träning eller möten under veckan och sedan match kontra gudstjänst på helgen?

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras och kanske med ett stygn av avundsjuka erkänna att nog vore det väl häftigt att i gemenskap med andra kunna lägga sitt liv i händerna på något/någon?

Ja min nyfikenhet är inte stillad, men än så länge får jag nog allt sonika lägga mitt liv och mitt öde i händerna på mig själv. "Satan blir också kristen på dödsbädden" heter det och än har väl den här förtappade själen en tid kvar innan dess!   ;)

I gårdagens halvtrista regnväder roade jag mig med att titta på gamla videoinspelningar via en videobandspelare jag lånat till mig av exmannen.


Vem äger egentligen en fungerande VCR idag? Helt amazing pryl det där egentligen, som revolutionerade 80-talet och blev mångas tacksamma barnvakt. Min älskade lillebror tillhör den generationen som vuxit upp med möjligheten att se den bandade "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" vareviga dag under sina första levnadsår. Han har visserligen aldrig förståss "The fuzz" över julaftons magiska klockan tre-ögonblick och hur vi äldre syskon barrikaderat soffan med en tår i ögat och minen "nu är det jul igen". Men som nybliven pappa, sen ett år tillbaka till lille Axl Rose, så får nog den stolte fadern åter igen stifta bekantskap med Disneys alla välkända karaktärer, Bamse och Transformers inom kort.

För sisådär en fem år sedan skulle jag och dottern snyfta oss igenom rullen Titanic på videokassett. När vi sett hälften, av den för övrigt hur långa filmen som helst, var det dags att bryta för mat och då utbröt för ett ögonblick panik, innan vi insåg att vi inte skulle behöva se allt från början igen efter middagen. Skratt, där man stoppar bandet kan man också starta det vid ett senare tillfälle.   ;)

Eftermiddagen gick i alla fall i ömsom skratt med gråt när jag tog min vandring längs "Memory lane". Med ett glas vin i handen och åtskilliga förpackningar pappersnäsdukar betraktade jag mina små älsklingar så sakta växa upp. Från små rödnosade skrynkliga russinbebisar till första stegen, barnkalasen, kojbyggen, vattenkrig, 1a skoldagen, härliga skratt och bus från glada barn utan framtänder, fotbollssegrar och discon.

Att se prinsessan i alla sina små klänningar och pippilotter fick verkligen igång mammahjärtat. Hur hon, bara genom sin närvaro kunde lysa upp ett helt rum. Ingen har någonsin varit så söt och med glimten i ögat både virat mor- och farföräldrar runt sitt lilla finger, samtidigt som aldrig tvekat att dänga sina bröder i rent uppfostrande syfte.

En konsert från Domsjöskolan där Kimpan sjunger solo fick Lille Skutt-tårarna att spruta och jag skvimpa upp ett glas till. Att se sig själv tjugo år yngre, utan en rynka och med betydligt mindre livserfarenhet än idag fick mig att i panik bestämma mig för att detta kommer aldrig sambon att få se! Jag menar, han kommer nog starkt att ifrågasätta vem den där pinglan var, varför han bara fick leftoverserna och blev fast med den här gamla kärringen?? Åsynen av denna 25-åring fick mig naturligtvis att hälla upp ett glas vin till och därmed också gråta en skvätt över hur fort allt gått..

Lillemans ständig bus och upptåg (Han skulle nog fått heta Emil..) men Leeeeoo skallade bra över Skidstanejderna det också när det begav sig. =) Vem fyllde inte storebrors gympadojjor med rosa Slime så att det sprutade ut ur skosnöreshålen när Kimpan stoppade i fötterna? Vem kom på tanken att man kunde lägga plastfolie över under toasitsen? Han fick springa mycket för sina upptåg och blev också en ganska snabb och vältränad kille.

När sambon slutligen dyker upp efter jobbet ser han skräckslagen ut när han frågar vad som hänt, (Helt övertygad om att någon närstående ramlat av pinn eller annan katastrof har utbrutit), samtidigt som han betraktar mig, jag sittandes på golvet, rödgråten och med poopiga ögon, halvfull och med ett glas vin i handen och på en enorm bädd av begagnade snorpapper.

Jag snyftar fram till svar: Jag är sååå lycklig!!  ;)