|
Jag skulle antagligen kunna bo intill Sture Ragnar Bergwall, alias serimördaren Quick, under en lång tid, utan att upptäcka att det var just han, om ingen påtalade det för mig. Har aldrig haft nåt större intresse av grannar eller vem som gör vad, som jag ändå inte har någon aning om vem det är. I mitt hyreshus bor det säkert 25-30 familjer och jag skulle inte kunna peka ut en enda av dem om det så gällde livet. Den enda referens jag har är att grannen ovanpå mig använder dansmattor till sitt tvspel. Ni vet hur det låter? Som att man hoppar tvist i par och i takt till hög musik.
Satte nog därför som många andra, morgonkaffet i halsen, när Bjästahistorien rullades upp i morgontidningen i veckan. Hade naturligtvis inte ens sett tvprogrammet som var den utlösande faktorn att allt kom upp till ytan. Diskuterade händelsen under förmiddagen med en arbetskamrat, som inte är från kommunen och hon tog genast pojkens parti efter jag visat henne bloggen som brodern skrivit. Jag sa att "det här är ju anledningen till att bloggen är skriven", "hjärtdrypande, och dramatisk, med filmsekvenser och snyftmusik". "Här lämnar nu min oskyldige bror hemmet, för att låsas in, för att inte få fira jul med sin familj och utan julklappar".
Tror ni att han skulle deporteras till Sing Sing eller? ;)
Ungdomsvårdsanstalter i Sverige fungerar snarlikt sommarkollo.
Efter att ha uppdaterat mig på händelsen, genom programmet Uppdrag Granskning på SVT Play, som också då visar endast en sida av historien, så skämdes jag till och med för att ha någon anknytning till Domsjö. När en 51-årig kärring, som antagligen bredarslad upptar ett hyfsat jobb, där någon driftig skulle kunna uträtta något riktigt bra, sitter och skvallrar med sina kollegor, läs ytterligare en samling trångsynta människor med futtiga liv, och byter recept på bästa arbetstid, faktiskt uttalar sig i TV att hon VET, för hon har minsann hört det via bekantas bekanta!?
Ja, då har jag bara en sak att tillägga: Skämmes tammefan!!
Att gå på högstadiet och att vara tonåring är inte lätt. Statusen på skolan och i kompiskretsen är viktig. Ryktesspridning och utfrysning av någon, som möjligtvis skulle kunna vara lite konstig eller annorlunda är lätt att ansluta sig till, om så bara genom att visa tystnad. Men detta är ju "long gone" förbi det. Här har vi vuxna människor, skola, kyrka och samhälle, som alla fått brottsoffren, att förutom den långa vägen tilbaka efter en våldtäkt, med skuld och tvivel på sig själva, också antagligen tappat tron på hela vuxenvärlden. Caset i detta är inte två våldtäkter, utan efterspelet som idag satt både Bjästa och hela Västernorrland på kartan att klinga likt Knutby. Ändå kommer antagligen detta vara glömt och begravet, långt innan såren är läkta för offren och deras närmaste.
Antagligen finns det många, som likt som jag, skulle kunna leva och bo utan att ens höra talas om detta. Intervjuade mig därför lite på en Köpmanholmenbo som jag stötte på i helgen, vad man egentligen visste, och jo, man visste om händelsen i sig, men blev lika skakade som resten av Sveriges befolkning över skolans agerande. Samtidigt ville hon försvara prästen, eftersom han var en toppenpräst och bara "råkat" uttala sig plumpt till reportern i Tvprogrammet.
Där måste jag nog ändå få inflika att prällen fick frågan: "Inser ni, att efter kyrkan välkomnat våldtäktsmannen till skolavslutningen och där hyllat honom, så utförde han ytterligare en våldtäkt samma kväll?" Och han svarade: "Ja, alltså de e ju synd om killen"... Här har vi, om man vill, något ännu djupare, som närmast får en att tänka på de kulturer där det alltid är kvinnans fel, som lurat mannen till övergreppet, och därför både kan förskjutas, stenas eller dödas på grund av detta. Istället för att göra det rätta för grabben. Tala om att det här var fel och ge honom vård, så meddelar man helt enkelt att det här är helt O.K och vi står på din sida.
Nu citerade jag nog varken reportern eller prästen rätt, men det är ju också själva grejen i det här. Vem har som barn inte lekt Viskleken? Ett svagt rykte eller antagande blir tillslut en sanning...
Men, att vuxna människor kunde sänka sig denna nivå, att likt ett drev med facklor och högafflar skipa egen rättvisa i en liten ort på 2000-talet, ja det får en verkligen att tänka efter. Mina tankar går genast till det första offrets mamma. Vem har inte ställt krav på skolan för att ungarna ska få en någorlunda trygg och normal skolgång? Suttit i otaliga möten under åren för att få ett kollegie att förstå, att så här kan det inte fungera. Fått till svar av lärare att "ja, jag svarade faktiskt din lille son, att mobbar de honom, så får han skylla sig själv!" "På den här skolan talar vi tyst om mobbning!" Ja, här skulle jag kunna skriva milslånga bloggar över hur inkompetenta människor jag varit tvungen att överlämna mina barn till, på grund av att vi har en lagstadgad skyldighet i Sverige som kallas Skolplikt. Offrens föräldrar har säkert förtvivlat kämpat för att skapa en trygg miljö runt sina barn och då mötts av detta.
Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet,
utan de goda människornas tystnad.
Martin Luther King
Vi lever i ett rättssamhälle, där vi alla ska vara skyddade och även ställas till svars av den. I detta fall kan jag tänka mig att offrens närmaste anser att gärningsmannen fått ett för litet straff och vice versa så finner förövarens anhöriga att straffet är orimligt för en oskyldig kille.
För inte så länge sedan, så möttes jag av en annan artikel i ÖA som verkligen fick mig att resa ragg.
En fjortonårig flicka blev våldtagen av en nittonårig man, under en fest på Kramfors vandrarhem. Mannen förnekade brott och hävdade dessutom att han trodde att hon skulle fylla sexton år.
I tingsrätten dömdes 19-åringen för våldtäkt mot barn. Minimistraffet för våldtäkt är två års fängelse, men mannen fick straffrabatt på grund av sin låga ålder och fick istället ett år och två månaders fängelse. Han dömdes även att betala skadestånd på 110 000 kronor till flickan och till tio års utvisning.
Hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten om själva händelsen. Men till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att det inte är bevisat att mannen kände till att flickan bara var 14 år.
Därför ändrar man rubriceringen från våldtäkt mot barn till våldtäkt. Straffet på 14 månaders fängelse står kvar, däremot sänks skadeståndet till flickan till 85 000 kronor, eftersom skadeståndet för våldtäkt är lägre än för våldtäkt mot barn. Efter avtjänat straff ska mannen utvisas, och även där gör hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Tio års utvisning sänks till fem.
Här kan man alltså förgripa sig på ett barn och sedan hävda att man trodde ändå att man våldtog en vuxen kvinna. Ja, men okej då, du trodde ju det, ja men då så...
Det är ALDRIG kvinnans fel, oavsett klädsel eller uppförande!
Här ligger ansvaret först och sist på oss föräldrar. Vi måste ge våra smågrabbar goda värderingar, famför allt vad det gäller attityden till könen och samtidigt rusta våra småtjejer på vägen. Det är väl ändå självklart! Det är ju våra barn...
Till dessa tjejer, vill jag tills sist bara säga: Förlåt oss! Vi har svikit er.
|
|
