|
Började känna mig risig på söndag kväll. Lite ont i halsen och trött. Masade mig iväg på jobbet på måndag morgon i vanlig ordning och kände under eftermiddagen, att nu var det verkligen något på gång. Förkylningen tilltog och det blev en tidig kväll. Joo, jag hann ju förståss med ett födelsedagsfirande hos en av sambons yngre släktingar först! =) Stöp sedan i säng med feber.
När klockan ringde på tisdag morgon så var det total vägran. Ont i halsen, värk i hela kroppen och feber. Masade mig ut på balkongen med kaffekoppen för dagens första cig. För det spelar ju ingen roll hur sjuk man är eller hur ont man har i halsen, så röka det kan man minsann ändå! ;)
Kände att det här går ju inte alls för sig och fick genast ångest över hur dagen skulle bli, om jag helt enkelt gick tillbaka till sängen och somnade om. Hur skulle det gå? Alla möten? Kunder? Allt som måste göras precis just idag, och bara av blott och endast mig?
Bestämde mig genast för att bita ihop och kliva in i duschen. Dagen gick som i dimma. Vet ärligt inte om jag tillförde något i slutändan, mer än att det resulterade i sängläge direkt efter middagen.
Varför? Jo, för att jag inbillar mig, att om jag inte går till jobbet, så stannar antagligen hela Sveriges näringsliv av och BNPn rasar, trafikljusen slutar fungera och priserna stiger i höjden på ICA..
Idag så bestämde jag mig ändå för att vara hemma. Klev upp vid sju och satte mig framför datorn, i morgonrocken. Man kan ju alltid titta över mailen och stöka över det mest akuta... Behöver jag tillägga att jag, nu klockan ett, fortfarande sitter framför skärmen, i morgonrocken... Det ena ledde till andra och man mailar lite kors och tvärs.
När så chefen fått ett antal mail under förmiddagen så fick jag tillbaka: "Vet att du är sjuk, och sitter ändå framför mailen? Du är ju skadad!" Jag svarade: "Sjuk, ja, men inte död!" Han skrattade och föreslog att vi skulle föra in det på våra anställningsavtal.
Varför är man, läs jag, (varför man skriver eller säger "man" istället för "jag" är att man inte riktigt kan stå för uttalandet eller åsikten), så dum att man tror att hela världen jämt hänger på axlarna? Är det kvinnligt? Drabbar det bara mammor? Jag menar, som mamma så har man ju ständig ångest och skuldkänslor för allt man inte gjort, hunnit, eller kommer att hinna? Är det en känsla som bara medelålders har? Skratt, ja det kan det ju absolut inte vara, eftersom jag inte kommit upp i medelåldern ännu? ;) När gör man det förresten? Händer det norrlänningar, mellanbarn, blondiner?
Eller är det bara jag?...
När jag kommer på någon annan att komma på jobbet lite halvdan sådär, så är jag alltid snabbast att påpeka att "De e minsann ingen som tackar dig för att du e på jobbet sjuk, gå hem!!" Men dessa råd verkar väldigt svåra att ge till sig själv..
Ja, dum i huvet ellet inte, så kommer jag strax att avgå mot sovrummet. Ta datorn med mig och peta igång nån trevlig tvserie att se, och samtidigt kanske bara hålla ett litet litet öga på mailen... ;)
Jo, vikten har jag ju glömt att nämna! Har ju försökt förtränga det så gott det går, men... Gick i alla fall ner 1,7 kg förra veckan, upp 1,5 kg igen under myshelgen, så än så länge är det ju plus... eller blir det minus??
Å nu, nu är jag ju sjuk.. och då går ju regeln genast in, att man får äta allt man vill! =)
|
|
