ElakaEva

I den ständiga jakten på föda och med den eviga frågan: "Vad ska vi äta idag?" gjordes en visit på Willys Stormarknad i veckan. Nu låter det som att här veckohandlas och planeras det minsann, men i själva verket tillbringar jag lika mycket tid där som Elin, som faktiskt har en heltidstjänst på butiken.

Själva shoppingrundan förflöt i sakta mak, trots att man aldrig hittar något numera då de byggt om. Hittade väl ingenting innan heller, men nu kan man i alla fall skylla på omstruktureringen. Det har ju varit lite av mitt dilemma; borttappade kundvagnar och ungar. För att inte tala om svårigheten att hitta bilen på parkeringen? Eller hur skämmigt det är att handla en halv kundvagn och sedan vid upplastningen i kassan upptäcka varor i botten som inte är mina? Jag ser mig själv slanta in både blöjor och hundmat bara för att slippa skammen och trots att det inte stått med på inköpslistan. Därför ser jag numera ofta till att ha någon av mina arvingar med mig på affären.

Dagen till ära shoppade vi lätt i kundkorg, prinsessan och jag. Väl framme vid kassan och själva paketeringen låg mina varor längst upp på bandet, då kunden innan måtte varit sjubarnsmorsa och tog upp större delen av bandbredden.

Jag kilade in mellan kassorna och började stapla in mina fem-sex livsmedelsprodukter i kassen. Ett litet butiksbiträde dyker genast upp i passagen in till kassan och meddelar med skrattande blick och ett stort falskt irriterande leende: "Ursäkta, får jag bara komma förbi och fram?"

Visst, svarar jag, lämnar de återstående varorna och baxar mig ut. Hon fortsätter le, den lilla sommarvikarien, passerar mig in till kassörskan, klappar henne på axeln, skvallrar något snabbt, skrattar och vänder sedan tillbaka igen.


Jag makar mig tillbaka och hör inom ett par sekunder rösten bakom mig igen: "Ursäkta, om du bara vill flytta dig igen så att jag kommer förbi och fram?" Nu ler människan ännu mera och jag får lägga band på mig för att inte bita av henne huvet, där hon fortfarande hånleende väntar på att jag ska gå upp i rök så att hon kan skvallra vidare. Med vänlig, men dock myndig "nu-lugnar-du-ner-dig-jävligt-noga-serru-röst" svarar jag henne med ett leende: ELLER, så väntar DU tills jag har plockat mina pryttlar så kan du kuta här hela dan sen!"

Dottern möter mig vid utgången, då hon stannat kvar i kassadelen för att köpa cig. Hon tittar forskande på mig och säger: "Jaha, jag behöver inte ens fråga vad som hänt, men du ser ut som en bredkäftad groda som svalt en katt."

Jag ler fortfarande när Emma hittat bilen. Såna där små kissemissar, dom slukar jag gratis, bara för den uppfriskande känslans skull!  =)