|
Efter Flygarhelgens Pragresa, med sambon och mina mysiga svärföräldrar, började helt plötsligt vänster fot att krångla. Först med bara en anings molande värk vid längre promenader, för att sedan gå över till en ihållande smärta, som också resulterade i ett konstant haltande och ett evigt Ipren-salve-smörjande på kvällarna.
Envis som jag då är av naturen, så var ju inte ett besök hos doktorn att tänka på. Jag som sist träffade en läkare vid lillemans kejsarsnitt anno 1993 och som tror att första anhalten för att söka hjälp för diverse åkommor fortfarande heter HälsoVårdsCentralen. (Sambon retar mig naturligtvis en del för detta..) Dessutom är jag ju av åsikten att det mesta går över av sig själv om man bara väntar ut skiten.
Efter en månads haltande och vankande likt en höggravid sjuttioåring med dålig höftkula, så började jag väl inse att så var nog inte fallet denna gång. Om så fotjäkeln varit bruten så borde den så sakta börjat sin läkningsprocess vid det här laget och smärtan avtagit något.
Dessutom knorrade nu familjen en del över att min marchfart inte var den bästa och att mamma var en fegis som inte törs gå till doktorn..
Sagt och gjort, ett besök på Vårdcentralen blev det. Ett möte med en väl meriterad doktor, som med tysk brytning talade om för mig att min fot var överansträngd och ordinerade omedelbart en hyfsad kortisonkur och pålade mig med förbud att belasta foten. På ren svenska: INTE GÅ, SPRINGA, STÅ?? =)
Vilket innebär att här sitter jag nu med foten i högläge och vad passar väl inte bättre då än att plita ner några rader på sin gamla blogg. Livet ter sig ändå inte så illa, man har privatchaufför vid alla resor och blir däremellan uppassad på minsta vink av närmast sörjande. Det enda orosmolnet kan väl då vara vikten som ständigt ökar av allt stillasittande, men det går väl till sig det med, när man då nån gång kan springa igen. =)
Tack alla ni som mailat till mig under vårens tystnad! <3
Roligt att ni vill läsa bloggen, trots bristen av uppdateringar emellanåt... ;)
|
