ElakaEva

Prinsessan hemma från jobbet idag med maginfluensa. Magsjuka, kräksjuka, kalla det vad du vill, men det måste vara en slags pest eller farsot, för ingenting kan skapa sån dödslängtan och nära döden upplevelser.

Minns när barnen var små och magsjukan rullade runt i familj, bland vänner och på skolan. Med jämna mellanrum var det något lite pyre som kräktes på öppna förskolan, vilket resulterade i att vi andra morsor kastade ihop våra prylar, mellisar och barnvagnar och flydde panikslagna hals över huvud ur byggnaden. Så snabbt att vi emellanåt inte fått med oss rätt ungar därifrån.

Rädda sig den som kan var mottot, för det var just ingenting vi skydde just som magsjuka.

Med tre barn så visste man att detta kommer att ta minst en vecka. Det börjar med barn nummer ett och går vidare till nästa. Tillslut åker man dit själv och i värsta fall börjar det om och går ett varv till.

På andra varvet är man minsann inte stark när man torkar golv, väggar och tak, byter sängkläder (alltid nattetid) och tömmer spyhinkar. Grabbarna agerade likt Linda Blair i Exorcisten och man var helt övertygad om att helvetets sju portar nu öppnat sig.

Mina telningar använde aldrig den utställda hinken bredvid sängen, utan gjorde alltid försök till tjurrusning mot badrummet och misslyckades också varenda gång. Vilket genererade kräkningar över alla mattor på resan dit.

Prinsessan kräktes inte alls, utan låg halvt medvetslös, bet ihop och stirrade i taket. Detta innebar att hennes influensa kunde hålla i sig upp till en vecka.

Vänner och anhöriga uteblev och man såg inte en levande varelse utan kräkningar på minst 14 dar, då alla visste och led av samma fobi. Sedan när allt var över så tackade man sin lyckliga stjärna att vi än en gång överlevt. För att inom en snar framtid få återuppleva helvetet igen.

Å andra sidan, finns det inget ont som inte har något gott med sig. Något kilo skulle man faktiskt kunna tappa under tvåveckors kräkdiet...  ;)