ElakaEva

Då sambon, efter mer än en nätt liten viktökning, inte tycker att han tillhör Toyboy-genren längre så bestämdes på det nya året att här skulle det bantas, tränas och byggas muskler inför Beach MMXII.


Att de första dagarna på året också medförde en födelsedag som kastade över honom på andra sidan det magiska strecket och rakt mot 50-årskrisen gjorde inte saken bättre. Mindre än hälften kvar till femti bast kan ju vara nog så skrämmande, dock är ju allt relativt och i mina ögon så ser jag bara tillbaka på den övergången med ett lugn. Det finns värre milstolpar att passera på vägen, men det törs man väl inte nämna...


Sagt och gjort, det smärtfriaste verkade ju simning och där fick han genast en villig sparringpartner i Kimpan. Jag tänkte för mig själv att "det här kommer att göra ont Darling", då jag vet att sonen är som en fisk i vattnet och drar lätt en 40-50 längder i rask takt.

På tisdagen simmades det då friskt. Båda ville nog visa sig på styva linan för det var två lätt skadeskjutna hjältar som efter badpasset hasade sig fram till middagsbordet. Sambon hade ont i ryggen och Kimpan en ihållande kramp i både vänster fot och höger ben. Jag meddelade grabbarna glatt att det här skulle nog släppa under det väntande onsdagspasset...  ;) 

För på Casa Der Aasen, här gör vi allt "ALL IN" liksom. Ska det tränas, ja då går vi in hårt och sen ökar vi!

Imorse lämnades då skadeanmälningar in på sambons kramp i fingrarna. (Hålls fördelaktigt ihop vid armtag) och sonens skadade ben. Men jag gaskade minsann upp dem och sände iväg dem med badbyxor och handdukar. =) 

Just dessa attribut kan vara nog så svåra att få med sig i morgonpackningen, vilket kan medföra en negativ simupplevelse. Sambon har för vana att slanta in nya badbrallor inför varje vistelse på det lokala badhuset, då dessa har en förmåga att bli bortglömda och därefter landa på låneavdelningen.

Simning är inte en billig sport ska ni veta!

Själv har jag nu lyckats dubblera min vikt med 50% på tre år, vilket är en ganska hyfsad ökning och rent statistiskt innebär det ju att jag inom några år kommer att vara en ganska bastant kvinna.

Jag tycker ju inte att träning är så kul och tycker om att äta ALLT som är gott. Vid minsta tanke på att banta blir jag vrålhungrig, får pms och chokladnoja.

Under mina graviditeter har jag inte som andra varit beroende av morötter, salta kex eller lakrits. Nä, här har knaprats chokladkakor, dumlekola och nougatstänger i parti och minut. Glass i stora lass har skyfflats in mellan kräkningarna och morgon-illamåendet. Det kan ju också ha varit en av orsakerna till att mitt illamående inte bara varade på morgonen, utan mer som ett allmäntillstånd under nio månader.

Hela mitt liv har jag jojobantat med viktväktarna. Flygvärdinnorna, bantningspulver, soppor, och algextrakt. Alla förekommande bokstavs-kombinationer man kan lägga på en diet har styrt mitt liv. Som oftast endast under ett par intensiva dagar, innan jag åter igen tröttnat och återgått till mitt vanliga liv och intag.

När jag så blev sambo åkte skylten "ALL RULES ARE OFF" upp och det skulle mysas och pysas i soffan med rödtjut och den där jämarns osten och kexen. När grabbarna är hos oss ska det fredagsmysas och när de inte är hos oss så nog fan ska det mysas då också. (läs här "mysas" som "ätas".) Här myses det naturligtvis med stil, så förutom ostbrickan tillkommer också choklad, nötter och eventuellt chips med tillhörande dip. 

 

Men, efter ett antal läkarutlåtanden, rappningar från både läkarkår, älskade systern, arbetskamrater och vänner, så har jag insett att det höga blodtrycket och den bristande konditionen på något vis bör åtgärdas, så jag bestämde mig härom veckan att det var dags att börja promenera. Fick omgående ont i foten och nu haltar jag runt här sen två veckor tillbaka.

Kanske i väntan på att anfallet ska gå över...

Ha en toppendag därute!!

Tänker på dig Majsan!  <3