ElakaEva

Hela livet har jag lidit av någon slags samvetsbulimi. Hur man än gör så har man ju arslet bak, någon som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, någon som inte lyssnats på eller fått uppmuntran, hjälp och stöd.  

I 20-års åldern så gick telefonen varm, dagar som nätter, och jag hade förvandlat den lilla lyan till en akutmottagning för problemlösning. Jag var den egenutnämnde kuratorn, som dygnet runt kunde sätta allt åt sidan, för att i ett maratonsamtal lösa allehanda kriser och världsproblem.  

När klockan slagit 30 år startade jag mitt eget 12-stegsprogram för att kurera min sjukdom, vilket inte landade i god jord hos alla. Jag möttes ofta av rådet att: "Du måste ju prioritera!" när jag talade om att det just nu var lite för mycket omkring mig och jag inte hade möjlighet att "ställa upp". Lyssnade man mellan raderna så var ju andemeningen egentligen: "Du måste prioritera Mig!"

Vid 40 så förändrades livet med uppbrott, nya familjekonstellationer och samvetsproblem. Hur klarar barnen det? Exmannen? Familjen i spillror? är det ett misslyckande? Hur ser världen på detta? Gör jag rätt i att tänka på mig själv? Har jag nu gått över i samvetsanorexi?  

Receptet är inte självklart, men en bra väg att gå är att se till kvalitet istället för kvantitet. Var närvarande under dina möten, med dina barn, familj och vänner. Delta inte bara, utan var där med din närvaro till 100%.

Detta gäller väl för hela livet, att inte bara delta... Tänk framför allt på vad som gnager i samvetet rörande dig själv: Gör du rätt mot dig själv, lyssnar du och ställer upp på dig själv?

Som vanligt, det handlar ju inte om att delta - det handlar om att vinna!

Som sambon deklarerade imorse:  

88 miljoner kronor på travet idag, jag är helt säker på att jag kommer att vinna!  

Och jag är helt säker på att jag hört den förut...